Idag är regnet kvar när vi vaknar upp, olivträdet har vält på balkongen och det ligger djupa pölar av vatten på uppfarten. Inte för att det gör något – jag tar gärna några dagar med dörren stängd mot trädgården och filtarna framdragna till soffan och hundarna håller med. Tant spenderar stora delar av såna här dagar med att ligga i sängen och titta på Saluki-TV (fönstret) och det hela verkar himla rafflande för hon tröttnar inte en sekund.
Och nu har jag avverkat min första semestervecka och ja; jag njuter i fulla drag och ja; jag har lyckats koppla bort jobbet. Mest för att ingen ännu ringt och sagt att det går åt helvete, men också för att jag helt enkelt är inne i en helt annan växel nu. Snart-mamma-växeln. Den som får allting att gå lite långsammare och som bäddar in det som tidigare var så viktigt i någon slags luddig suddighet. Den där sköna avtrubbade känslan varvas även med en uns panik ibland. Som igår när det slog mig att det var mindre än tre månader kvar mindre än tre månader! och hjärtat slog kollibrislag och jag fick hugga tag i mannen och väsa förstår du?! vi ska ha en bebis om mindre än tre månader! Herregud! och börja svamla om att jag ju egentligen inte vet någonting om det här med bebisar – jag vet inte ens om de ska sova på mage eller på rygg nu för tiden och när ska de börja äta riktig mat och hur vet man om det har för mycket kläder på sig och –
ja.
Sen såg jag ett avsnitt av En unge i minuten och log åt alla de små knyttena och sa jamen det där ska vi ju kunna klara av och han höll med. Så var det över.
Och nu ska jag äta en frukost som skulle få min orienterande barnmorska att ta sig för bröstet och sen ska jag pussa på min man som lämnar mig som golfänka idag för en helgs dekadent golfspelande utanför Halmstad med en grupp högljudda akademiker med konstiga smeknamn. Och sen? Sen är det jag och regnet och mina hundar. Och sisådär 25 kanelbullar som är kvar sen igår.
