Vilken märklig dag det är, inte sant? Bombdåd i Norge och folk som skjuter lägerdeltagare och vänner man får höra ifrån som går igenom något svårt utan att man kan vara där för att lägga en hand mellan skulderbladen och säga det blir bättre.

Då är det skönt att försöka hitta de där punkterna i livet som fortfarande är trygga och så som de ska vara. Som en Tooka som står i trädgården och jagar en fluga som envist sitter fast på hennes bak. Eller fnisslurande sms med såna som är på landet och snart kommer hem. Och sen, såklart, alla fina och roliga och finurliga ord från er som är här inne och läser. Och inte bara ord! Idag fick jag världens finaste teckning på mailen föreställande mig och Scout Valiant och vad som måste vara Tooka:

Urtjusig! Tack snälla Malin.

Eftersom alla andra skriver om H&M-katalogen får väl jag också göra det. Jag gillar den! Jag tycker om det där engelska, lantliga tweediga och det är ungefär så jag vill lulla runt i höst. Problemet är väl bara att jag kommer att se ganska så nyförlöst ut i höst och det är nog svårare att klä något nyförlöst än att klä något preggo tror jag. Men vi får se. Just nu sitter jag iallafall här i min ensamhet och dricker te och bläddrar i katalogen och hummar för mig själv.

Vad jag däremot inte sett någon annan skriva om och som slår mig med full kraft vad det gäller den här katalogen är det där jäkla gapandet. Överallt, på varenda sida, gapas det. Det är framförallt den blonda bruden som verkligen behärskar den här tekniken, men de andra verkar inte sena att hänga på. Varför? Jag fattar det bara inte. Det måste ha varit nån artsy dartsy fotograf som stått där och vevat och slitit i sin basker och vrålat mon ami! ge mig meeeerrr! Gapa! bâiller! bâiller! bakom sin kamera. Jag blev så störd av det där eviga gapandet att jag var tvungen att prova själv. Se om man blev snyggare.

Eh… Nä. Jag ser inte klok ut. Som nån form av undangömd dotter till Hitta Nemo och Elvis.

Kan iofs vara därför det är de där tjejerna som är med i H&M-katalogen och inte jag.