Ja, jag vet – alla dessa semesterkort! Men just nu är jag matt av längtan efter att få ligga stilla på rygg under ett parasoll och sila solljus mellan ögonfransarna och lyssna på havet. Ni vet.

Idag ska vi på KUB-test och samtidigt passa på att se hur det står till där inne. Hur mycket har hon växt? Hur mycket rör hon sig? Allt det där. Det är så fruktansvärt häftigt med ultraljud, allt blir så mycket mer verkligt när man får se det på en skärm och när man får höra hjärtslagen. Framförallt tror jag att det är häftigt för mannen att få se det här lilla fönstret till sitt barn och förstå varför hans kvinna äter som ett monster och gråter till Kalla Fakta. På tal om det; varför finns det inga vettiga pappaböcker?! Gör det det? Jag har läst mig igenom en hel del mammaböcker nu; en del dåliga, en del bra och en del hysteriskt bra (såna som får mig att vika mig dubbel av skratt) men när mannen beställde lite pappaböcker och de kom hem och jag nyfiket började att bläddra i dom så tappade jag hakan totalt. Vad är det för snubbar som skriver det där egentligen?! I en av böckerna bestod kapitlet ”förlossning” bara av tre goda råd:

1. Se till att hålla dig relativt nykter när det är dags för förlossning. Och sen var det en lång harang om hur han själv gått ut några dagar innan och hans fru bett honom att inte supa men det gick ju inte så bra så han kom hem dyngrak, men när hon väl födde var han nykter och det var ju bra. För det första; relativt?! Vem tusan tycker att det är en bra idé att gå ut och ens supa sig relativt onykter när man vet att ens fru kan föda när som helst?
2. Ta med dig en bok eller en tidning att läsa. En förlossning kan vara långdragen, kanske sex timmar. Okej, nu kanske jag är hård här, men om min man tror att han ska sitta i väntrummet och chilla med ett nummer av Golfsport under tiden jag föder hans första barn så tror han förbaskat fel. Herregud, lite uppmärksamhet kan man väl kräva om man ska ha värkar i timmar eller till och med dygn.
3. Ta med dig något stärkande, som en öl eller en whiskey. Alltså, vad är det här för alkissnubbe som har skrivit boken? Ta med sig en hutt till förlossningen? Bara tanken på att Scout Valiant skulle stå och smygsupa på toaletten för att ”lugna nerverna” är ju skrattretande. Då är det väl bättre att han tar lite lustgas i såna fall. Men att smuggla med sig egen sprit känns lite väl desperat.

Och ja; det var råden inför förlossningen. Håll dig ganska nykter tiden för ankomst, ta med dig en tidning att fördriva tiden med och drick medhavd sprit så blir det bättre. Verkligen?

Bha. Tips på bra och roliga pappaböcker mottages tacksamt.

Idag är det en såndär dag igen med regnväder, när himlen hänger låg och blygrå och regnet smattrar mot rutorna så mycket att man inte riktigt hör något annat. Jag älskar förvisso våra nyfunna vårdagar, men ingenting slår ett riktigt blött regn – den sorten som gör rabatterna mörka och som får hela luften att dofta jord. Särskilt sommarregn. Eller ännu bättre; när man badar i sommarregn. Vad slår det?! Att stå till midjan i havet eller i en ljummen insjö med gåshud på armarna och bli dyngsur av regn på bara några sekunder. Det toppar det mesta.

Idag har varit en såndär busy dag också, när jag har skrivit så mycket dokument att jag börjar bli öm i underarmarna. Redan nu är det dags att börja planera för min mammaledighet och att få den nya i mina rutiner; jag kommer ju bara att kunna resa i sisådär två och en halv månad till (om jag har tur) och sen måste min ersättare vara redo att stiga in och ta den biten. Allt det administrativa är inga problem. Det hoppas jag kunna göra fram tills bönan är halvvägs ute. Eller snudd på iallafall. Och jag har ringt Kronans informationschef flera gånger men han verkar vara en Mycket Upptagen Man. Men jag är å andra sidan En Mycket Envis kvinna så jag ska nog få tag på honom tillslut. Håller er uppdaterade!

Men nu ska jag hasa mig ut i köket och underhålla mannen när han lagar mig preggomat och lyssnar på P1. Och sen ska jag begrava mig under en filt i soffan och lyssna på regnet och se på något som får mig att fnissa.

Och just det, ni som undrade över mustaschen. Den finns inte som produkt ännu (det är därför ni inte hittar den) men bara maila Gustav på gustav@wallexpression.se så fixar han det. De kostar 150 kr och då får man en uppsättning med mustascher i lite olika storlekar och så är det ingen frakt på det heller. Tjusigt!

Jag älskar när vänner startar företag. Iallafall när det är vettiga företag; såna man kan ha en himla massa kul med, och när man får en chans att komma med förslag och helt oblygt ta för sig av en massa kreativa ideér. Nu är det Folkpartist-Gustav som är den senaste med att starta en firma (ni vet han som var med på min möhippa och förälskade sig med min mans syster och bar henne i sina armar mot solnedgången och allt det där) och jag ser en värld av möjligheter här. Han tillverkar väggdekor och väggord på wallexpression.se och ni kan säkert ana hur roligt man kan ha med sånt om man har lite twisted ideér (eller inredningsdille om det låter bättre). Jag ska lägga vantarna på en höna till min mammas tråkiga, silverfärgade köksfläkt men det absolut roligaste blir att komma på vad tusan jag ska beställa åt Svåra Lena. Hon måste ju ha något. Något svulstigt. Något som är i naturlig storlek och tar upp en ansenlig del av en vägg och som bara finns där en dag när hon kommer hem. Eller hur?

Men vad? David Hasselhoff kanske, lite svettig och bångstyrig i mustasch. Eller en gigantisk ”boys are stupid, throw rocks at them”-dekal. Kanske en medelålders, småskäggig man i galonbyxor bredvid sängen?

Förslag?

Se där. Den här dagen gick ju i rasande tempo precis som alla andra, och nu sitter jag i soffan med godispåsen på magen och gäspar och läser och petar på mannen med tårna. Ett litet tag till ska jag försöka vara uppe sen blir det godnatt till ett avsnitt Fringe i sängen, så som det alltid blir, medan Tooka håller mig sällskap och Sigge snarkar från sin bädd. Ja. Så har man gjort ännu en måndag.

Kommer tillbaka från lunchen (har slukat en enorm kebabrulle på rekordtid) och ser att min älskade sparv Micke skickat ett meddelande; bara Timbuktus låt Oavsett Vad och en enda mening

tack till dej Emma

och då är det såklart som att slå på en kran – jag lyssnar och snörvlar och memorerar texten och saknar honom så mycket att jag hoppas att det på något sätt når hela vägen till Emmaboda och tillbaka. Han bor där numera och finns inte längre på kram-avstånd och är alldeles för långt borta för att jag ska kunna ta en såndär spritluktande penna man har till whiteboards och glömma bort att vara på-jobbet-stel och rita ett hjärta på hans rygg och skriva älskad under, så som jag kunde innan.

Men iallafall.

Nu är han i Emmaboda och jag hjälpte honom att få ett jobb som han väldigt gärna ville ha och för Micke, den sparvhjärtaste av dom alla, är ett meddelande med en Timbuktu-låt och en rads tacksamhet så mycket jag älskar dig som det kan bli. Och just därför (och på grund av hormonerna) sitter jag här, en måndagseftermiddag, och snörvlar.

Han har en poäng, Timbuktu. Ibland måste man ta sig tiden att vara tacksam för det man fått. Alla dessa vackra människor man fått lära känna och alla dessa stunder som man fortfarande skriver om. Och som han sjunger;

så tack för all den kärlek jag fått i mitt liv.

Ja. Så är det.