Inatt har jag haft ännu en episod av Mycket Underliga Drömmar. Jag drömde att jag hux flux hade fött en son (med skägg för övrigt) och att jag inte kom ihåg det. Jag frågade Scout Valiant men hävdade att det minsann hade hänt trots att jag själv inte hade det minsta minne av det, och det hela var mycket förvirrande. Och min son sov och sov och sov och jag kunde knappt få honom att äta och ovanpå allt hade vi inte handlat hem någonting – jag hade varken blöjor eller barnkläder eller barnvagn, och jag glömde honom överallt och åkte iväg till affären utan att ta med honom och så vidare. Inte ett dugg kul. Så tack för den, hormonerna.

Men nu är jag på jobbet med kakaduafrisyr och det är ett såntdär murrigt disväder ute som bäddar in gatorna i mjölkvit dimma och gör att popplarna står som skuggor på åkrarna, och jag är konstig-dröm-trött och på myshumör och vill hem och dra duntäcket om mig i soffan och dricka varma saker och se på något spännande och ha Tooka på magen.

Men det är torsdag, redan, och om bara några timmar är duntäcket mitt.

Så, då var man tillbaka på flygplatsen igen och väntar på att kunna boarda. Det är ganska okey det där med att vänta på flyg; jag har drivor av mail att besvara och saker att planera och i väskan håller en påse sura bilar mig sällskap på det bästa sätt som finns, och en timme bort med flyg väntar en lockig och tre hundar på att jag ska komma hem och slänga mig i soffan. Och när man är efterlängtad är det alltid extra skönt att komma hem. Oavsett.

Jag var tokrädd för att flyga en gång i tiden, visste ni det? Det kom över en natt mer eller mindre och plötsligt gav mig flyg världens panikångest och jag vägrade att ens närma mig ett. Från att ha flugit kors och tvärs blev jag plötsligt väldigt anti och flög inte på många år; säkert fyra. Hur jag kom över det? Jag försökte med kurser för flygrädda och lugnande och allt möjligt men det enda som på riktigt hjälpte var att jag bestämde mig. Jag kunde inte ha något som begränsade mig så mycket. Jag ville kunna resa och framförallt så ville jag inte vara den typen av person som lät något påverka mig så. Så jag gav mig tusan på att jag skulle göra det, mumlade vad är det värsta som kan hända? gång på gång och kom på att det värsta även det var sånt jag kunde hantera. Och så gjorde jag det bara. Det var som att sluta röka – jag ville inte låta något ha kontrollen över mig så jag slutade. Och det var tufft och jävligt och hemskt absolut –

men. det. hände. ingenting.

Ingenting. Inget mer än ångest och det kan man faktiskt överleva, det är vidrigt i några minuter sen svallar det av. Och ju mer jag utsatte mig för det desto mer lärde jag hjärnan att det inte var något farligt, på samma sätt som jag tidigare styrkt hjärnan i att det var farligt genom att undvika det. Och nu flyger jag igen, själv. Inte så att jag älskar det, men jag kan koppla av och jag kan göra det och framförallt – det begränsar mig inte. Och jag röker inte. Och jag gör inte en himla massa annat trams som jag hållt på med.

Alla, och jag menar alla, har möjligheten att ta makt över så mycket mer än vi någonsin ger oss själva cred för. Glöm aldrig det. Det går.

Nu har jag landat i Stockholm och sitter i en långsam taxi och försöker skaka av mig diskussionerna jag var tvungen att lyssna på när jag satt på planet och hade otyren att hamna bakom tre kvinnor som tydligen jobbade på någon skånsk kommun och var rejält missnöjda. Det var en timmes oavbrutet gnällande och skitsnackande och rejält med smutskastande på någon stackars Yvonne som tydligen kommit in som nyanställd och visat framfötterna för mycket och nu minsann inte ”skulle tro att hon är något”. Herregud. Vad är det med folk?

Men nu är jag som sagt framme och solen skiner och trafiken börjar lätta, och idag blir det en hektisk dag med mycket taxi och mycket handskakningar och en hel del kramar på det. Hur spenderar ni er onsdag?

Och så har ännu en dag gått jag sa ju att de skulle gå fort, dagarna, och jag är hemma igen och trängs i soffan och klappar magen som är riktigt nöjd efter att ha ätit en pizza och en ansenlig mängd lösgodis – och utanför är himlen fortfarande duvgrå av det sista ljuset och då är det ganska skönt det där med sommartid ändå.

Och imorgon flyger jag till Stockholm igen, bara upp och ner över dagen, så snart behöver jag släpa mig upp till övervåningen och krypa ner i världens skönaste säng och vänta på att mannen ska komma upp så att jag kan få stoppa in handen i hans hår (som jag alltid gör) innan jag på riktigt kan somna. Det är konstigt det där; en handfull lockar och jag sover som ett barn. Men det är samtidigt det vackra med livet. Rutinerna.

Så godnatt och sov gott och tänk! snart är det fredag och snart är det vår och inom en inte allt för avlägsen framtid kommer ni att kunna gå barfota utan att frysa om tårna. Det, ni.