Fick en utmaning skickad från eminenta Fröken Grön, och det är klart att man är med. Så här kommer mina svar:

1. Hur länge har du bloggat?
Sen november förra året, alltså bara i drygt tre månader.

2. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?
Jag är inne hos alla som kommenterar om jag ska vara ärlig. Utöver det så läser jag Alex Schulman, RutKrut och Hanna Fridén.

3. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar?
Förstår inte riktigt frågan?

4. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i bloggen?
Nu är det väldigt få som känner mig som läser, men jo – de känner nog igen mig. Mitt skrivande jag är kanske lite mer lågmält än mitt riktiga jag, men det är bara spekulationer.

5. Har du hittat en fungerande gräns för hur du vill vara i din blogg, eller tänjs gränsen hela tiden?
Jag är den jag är. Jag har svårt för att tänja det på något sätt eller att anpassa det för att passa i en blogg. Klart, ibland berättar jag kanske inte saker om andra i bloggen som jag gärna skulle vilja skriva om (eller lägger upp bilder på vissa) eftersom jag respekterar att de inte fått välja själv. Alla som är med vet om att jag skriver, och är deras bild med så har jag fått det ok:at innan. Men vad det gäller mig, vem jag är, så får snarare bloggen anpassa sig till mig – inte tvärtom.

6. I vilken utsträckning bloggar du för bekräftelse, tror du?
Svår fråga. Vet inte riktigt vad jag skulle få bekräftelse för? Jag bloggar för att jag måste (för att orden måste ut) och för… sällskapet? Ja. För sällskapet som ni alla ger mig utan att det behöver bli prenentiöst.

7. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att du fått kontakt med dem via bloggen?
Nej tyvärr inte! Men det finns många jag skulle vilja träffa i verkligheten eftersom jag vet att jag skulle tycka om dom. Jag har liksom ett scenario för varje bloggerska; den där skulle jag vilja rida islandshäst med, och den där skulle jag vilja bjuda på vin, och den där skulle jag vilja baka muffins till och den där skulle jag vilja ta med ut för en fika och lite shopping; och så vidare. Vissa människor sätter sig liksom i maggropen på mig och stannar kvar där, jag får en bra känsla av dom.
Och en del, som Malenami, drömmer jag ju till och med om. Lite creepy.

8. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Nej… Jag tror inte att det kan vara skadligt för vissa att blogga. Däremot tror jag att det kan vara skadligt för vissa att läsa.

9. Hur ser bloggandets nackdelar ut för dig?
Det skulle väl i så fall vara att jag inte har all den tid att lägga på bloggen som jag skulle vilja, men då är det ju snarare att livet i övrigt är en nackdel för bloggen. Än så länge trivs jag här, med er.

10. Tror du att du fortfarande bloggar om två år?
Jag vet att jag skriver, iallafall. Och bloggen är ju ett bra forum för det. Så ja, varför inte?

Utmaningen skickar jag vidare till er alla faktiskt. Jag kan inte välja ut fem personer – jag är så himla nyfiken på er allihop.

Tant älskar is. Det är något med att hon halkar runt på det som får henne att bli totalt hängiven och förvandlas till en valp igen. Tooka är inte alls imponerad utan står helst vid sidan om och tittar, men Tant; hon kan roa sig i timmar om hon får en fläck is att kasa runt på.

Jag och mannen står på fältet och skrattar åt Tant och njuter av solen och helt plötsligt är hon försvunnen.
– Men… vad… säger jag och snurrar runt för att hitta henne och sekunderna efter kommer hon som ett blått streck så det svischar i byxbenen. Tant har för första gången i sitt liv stött på en Livs Levande Hare. Jupp. Tack och lov är Tooka kopplad (hon skulle nog ha en chans att komma ikapp), men vår tjocka Tant har glatt tagit upp jakten på den största hare jag sett och vi kan inget göra mer än att stå och se på när hon och haren korsar fältet, tar två åkrar och försvinner bort mot grannen som säljer ägg och har för många får. Nu är ju Tant lyckligtvis en tjock och glad saluki som inte alls har konditionen eller uthålligheten för att komma ikapp en hare men det hindrade henne uppenbarligen inte från att försöka.
Mannen suckar och börjar jogga efter henne över åkern och en kvart senare kommer han promenerande tillbaka med en fullkomligt slutkörd, men lycklig, Tant i släptåg. Hon har tungan nere vid knävecken och svansen går som nöjt ett roder fram och tillbaka men det finns inte ett spår av hare på henne och allt verkar vara intakt.

Väl hemma har hon druckit några liter vatten och nu ligger hon medvetslös på canapén och dreglar.
Det har varit en mycket spännande dag för Tant idag. Mindre spännande för Scout Valiant som fått tvångsjogga i Sorels över två åkrar. Men, men. Det är smällar man får ta.

Ja. Det är väl ungefär det här vi har hållt på med.

Vaknar för tidigt idag igen, ligger kvar i sängen med båda flickorna som kringlor av värme under täcket och njuter en stund av hur hela himeln blir rosa i väntan på solen medan mannen mjuksnarkar med fötterna mot mina vader. Kylan har kommit tillbaka så luften är hög och svider att andas men frosten gör allt bedövande vackert så det gör inget.

Det har hänt Världens Största Grej och jag kan inte berätta det för er för det är inte klart och det driver mig halvt till vansinne! Jag avskyr att behöva ha hemligheter och jag är sämst på att hålla saker inne så det här är halv tortyr. Jag har svårt för att skriva eftersom alla ord som trängs i mitt huvud och vill ut är såna jag inte kan plocka fram, och jag får sålla bland bokstäverna istället och hålla tummarna för att det snart är klart så att det äntligen får komma ut och skrivas.

Och annars? Idag? Förkylningen har gett mig en överdriven trötthet så den här dagen ska spenderas med ett täcke i soffan framför fler filmer än jag klarar av. Nästa vecka ska jag till Göteborg och Skövde och Stockholm i ett svep så tills dess ska energierna vara fulltankade och förmågan att andas genom näsan vara tillbaka.

Nu har jag spenderat några timmar med Elma och Nykära Lena och det dracks vin och pratades om allvarliga saker sådär som det måste göras ibland, och mycket vändes och vreds på och vi satt länge och var kloka med varann medan mörkret la sig tillrätta utanför. Ibland är det lätta så svårt och då är det skönt att kunna finnas där med en soffa och utbyta erfarenheter och spinna vidare på diskussioner så långt att de tillslut blir ofarliga och måste skrattas åt.

Elma är för övrigt en såndär kvinna man vill linda in i mohairfiltar och ha nära sig, en sån man vill ge varm choklad och hålla i handen och ta med sig i butiker när man måste hitta något vackert och när inget känns som om det passar. Hon har ett lugn bakom allt det där skrattande och sorgsna som smittar av sig, och som gör att det där lugnet lägger sig i bröstkorgen på alla som är nära henne, som en hund som rullar ihop sig för att sova. Det är så fint med såna kvinnor i sitt liv.

Men nu? Nu ska jag fortsätta kvällen med värme i magen och med huvudet i en älskads knä. Jag har två påsar chips och en film som väntar.