Vi har äntligen kommit hem och fått igång brasan, jag har inhandlat en handfull nya Snapples och Tooka har hittat fåtöljen med ett tuggben. Ikväll blir det Top Model, semlor och halv medvetslöshet och mannen har lovat att låna ut sin mage som huvudstöd igen så att jag kan lägga mig raklång i soffan och kvida över hur mätt jag är medan han gör små cirklar i min hårbotten med fingrarna.

Men först ska jag äta en hett efterlängtad pizza med bearnaisesås. Bästa måndagsmaten. Det tycker för övrigt Tant också, som klistrar på sig sitt slätaste åbaraenlitenbit-ansikte och trycker sig oskyldigt nära intill utan att släppa pizzan med blicken.
Mer än såhär behövs inte för att man ska glömma bort att det är för många minusgrader ute och att man ska gå upp lite för tidigt imorgon.

Svåra Lena vet hur man piggar upp en arbetsmåndag. Hon köper sugrör med papperfrukter på och träpinnar med glittertoffsar och sen är Provivan förvandlad till en galadrink.

Varför inte, liksom. Livet är för kort för tråkiga sugrör.

Efter en förmiddag med frostskador, dåligt humör och paketinslagning tyckte jag att det var dags att liva upp sig lite. Svepte alltså kapan ett extra varv runt kroppen och begav mig ut på hittanågotfintfördetärduvärd-promenad genom ett kyligt Malmö. Och när det är dags för sådana rundor finns det bara ett ställe att gå till – nyöppnade Le Make. Åh som jag älskar den butiken! Det är en kläd/inredningsbutik med en liten hårsalong i och bara man tittar in blir man som en flicka igen. Allt är ljuvt och tunt och vitt och vackert och har spetsar och doftar viol och viskar ta med mig hem! och efter tjugo minuters flanerande där inne känns allt okey igen. Det är tydligen två väninnor som driver det (Emma & Lovisa, de syns på bild där uppe) och det måste ju vara det ultimata; att öppna något vackert med någon man tycker hemskt mycket om.

Förutom att dra med fingrarna över förtjusande saker på Le Make har jag varit inne och tömt apoteket på vitaminer. köpt en smoothie på redfellas och tryckt i mig tre kexchoklad (ytterligare ett lyckopiller). Vet inte riktigt om det kan klassas som en fullvärdig lunch men det gäller att prioritera. Och det var iallafall gott.

Nu ska jag hitta på en tävling till våra återförsäljare, sitta på golvet och sörpla smoothie och packa in affischer med så mycket tejp att det ser ut som om jag ska försöka smuggla något genom tullen.

Alltså… Vad hände med våren? I morse var det så kallt att fingrarna krokade sig i tumvantarna och jag och flickorna stod bredvid bilen och blängde på mannen och jag kände hur undertäcketvärmen lämnade kroppen på bara några minuter.

”Ääääääää” muttrade jag. ”Livskris”

Men han bara skrattade och skruvade upp stolsvärmen och sen satt jag och såg hur temperaturen sjönk på instrumentpanelen för varje kilometer vi körde. Det måste bli en solsemester snart, det måste det. Jag hade tänkt vara strategisk och hålla ut till maj men det går nog inte. Måste. Få. Värme.

Igår kom Max hem från Göteborg, så nu har Svåra Lena en vecka med lull-lull framför sig och de ska ha dejt hemma hos Max och titta på hans spis och det ska bli massa pussar minsann och Svåra Lena får komma ifrån Raffe ett litet tag som flyttade in här om dagen och nu går runt och sjunger och vill mata henne med dadelkakor och ost. Själv ska jag vara på resande fot en del och tar Göteborg på onsdag och Skövde på torsdag, men jag åker med vår fina produktchef så jag får iallafall sällskap och kan sitta i passagerarsätet och göra Spotify-quiz och slå honom på låret med en hoprullad tidning när han svarar fel.

Men nu blir det dagens första varma choklad för att tina upp livsandarna. Det behövs.

Att få plats i sin egen soffa när man ska krypa ner och se en efterlängtad film och smälta två kilo pasta med köttfärssås kan verka som en mycket enkel sak. Men då har man inte två salukis.

Tant lever kvar på har-euforin från i eftermiddags och ligger som en padda över hela soffan.
Inget ovanligt med det förvisso. Hon verkar bara ha ett lätt släng av rabies idag också.
Och Tooka då? Henne hittar man i fåtöljen. Jodå. Hon är där någonstans:
Ja. Livet på landet.