I annonssamarbete med SKINCITY

Att ha fått typ decenniets bästa låda!

Annons

 

Okej all ni hudvårdsnördar som blev lite exalterade, precis som jag, när jag visade delar av mitt badrum och dess något sjukliga innehåll av crèmer, masker, smink och duttsaker – nu kommer ett inlägg för er. För jag fick nämligen hem l i v e t s låda för ett tag sedan av Skincity och JA jag är avundsjuk på mig själv över detta samarbete. Har under så många år handlat så himla mycket just på Skincity så för mig är detta snudd på för bra för att vara sant, och det var så många av er som ville se mer hudvård och inte alls tyckte att jag var rubbad så here it goes.

Hudvård.

Jag är ju 37 nu, 38 i år, och har den bästa huden jag haft i hela mitt liv. Som jag skrivit om innan har jag ju haft acne hela mitt liv, och det var inte förrän jag fick Diane utskrivet när jag var runt 30 som det vände. Diane läkte ut min acne på några månader, och sen gick jag över på Yasmine (som är ”snällare”) och med regelbundna ansiktsbehandlingar (en i månaden) och bra produkter har min hud varit helt fri från utbrott. Jag kan dock inte kliva av Yasmine för då kommer den tyvärr tillbaka (trots att jag är 37!!!) och eftersom min acne är hormonell finns det inte en antibiotika, kräm eller ens anpassad hudvård som kan ta bort den som en del andra typer av acne svarar bra på – DÄREMOT kan jag med rätt behandlingar och rätt produkter nästan helt ta bort de få utbrott jag ännu får innan mens trots Yasmine, och även om jag inte får bölder eller ”aktiv” acne längre får jag väldigt lätt tilltäppta porer fortfarande; och det kan jag fixa med behandlingar och produkter för att slippa.

 

 

Men okej.

Eftersom min hud numera inte kan räknas som en acnehud är det inte det jag fokuserar på i min hudvård. Yasmine är super m e n det har gett mig pigmentfläckar – så ojämn hudton är min absolut största fiende och har varit så de senaste åren sen jag bytte över. Dock är det inget svårt val; hellre äta Yasmine och få pigmentfläckar som man faktiskt kan få bort helt med rätt produkter och en bra spf, än att ha acne. Med åldern har också den där begynnande ”slappheten” börjat smyga sig på, och den gillar jag inte om jag ska vara ärlig. Jag vill ha fast, glowy hy utan pigmentfläckar och med en helsikes massa lyster. Jag vill se ut som om jag dricker 50 liter vatten varje dag, aldrig har solat och sover ungefär 15 timmar per natt. Inte så mycket begärt va?

Så min prio i hudvård är alltså: jämna ut hudtonen, hjälpa till att göra huden fastare och ge huden liv och lyster. De produkter jag tänkte visa er är både gamla favoriter och några nya som jag nu testat och kan uttala mig om. För er som är jättenoviser på hudvård känns kanske alla steg mycket (rengöring, ansiktsvatten, serum, dagcreme, spf, ögoncreme på dagen och rengöring, ansiktsvatten, serum, ögoncreme och nattcreme på kvällen, samt en mask då och då) men då kan man starta med en bra rengöring och en bra dag/natt-creme tycker jag, och sen utöka med serum och masker efter hand. Vet man inte riktigt vilka produkter man behöver är ett hett tips att göra Skincitys hudvårdstest online HÄR (kostar inget) så får du deras hudvårdsterapeuters förslag på produkter på mailen inom någon dag.

 

 

Först!

En rengöring. Jag har kört med Cliniques rengöring i kanske 15 år och tänkte att det kunde vara kul att testa något annat, så jag bad om tips. Lovisa på Skincity hyllade denna och efter att ha fått hem den och testat så JA! Den blir till skum när den kommer ut ur flaskan (älskar skum, känns så fräscht), den doftar helt underbart och huden känns framförallt väldigt ren och redo för nästa steg. Dermacutic Advanced Cleanser heter den och är mild men innehåller även zink som reglerar talgproduktionen. Eftersom jag kör syra kan jag inte ha för ”kraftiga” produkter på min hud, utan behöver ganska skonsamma saker som ändå fixar biffen.

Denna kan jag rekommendera till 100% om du vill testa en ny rengöring som skummar, doftar gott (och om du kanske har lite acnebenägen hud också). Finns HÄR och har ett bra pris tycker jag för att vara rengöring.

(Lite sugen på att testa fler Dermacutic-produkter nu, men en sak i taget).

 

 

Jag är väldigt glad i Peter Thomas Roth som ni vet och har samtliga masker. Ja, sjukligt. Han har en serie som heter FirmX som jag har testat nattcremen från och gillat, och nu fick jag serumet. Galet pris på den, jag vet, men om den gör vad den lovar är det värt det – en sånhär förpackning räcker i några månader för mig. Har inte använt den länge nog för att kunna ge er en ärlig recension känner jag, så återkommer om det.

Produkten på bild nummer två är VÄRLDENS bästa produkt. Världens. Det var Banditen som började tjata om den för kanske ett år sen när jag var så förälskad i Elisabeth Ardens 8 hour-läppcreme som jag då tyckte var marknadens absolut bästa läpp-produkt, och Banditen hävdade att den från Sensai slog allt med hästlängder. Sen glömde jag bort det och för någon månad sen fick jag ett prov på Sensai:s Total Lip Treatment i en beställning jag gjorde på nätet, och jag smetade på det där hemma – OCH BLEV LYRISK. Alltså, I shit you not – man får sammetsmjuka, ofnasiga, ungdomliga, kuddstudsiga, fantastiska läppar! När jag och Banditen var på stan för några veckor sen började jag berätta om den fantastiska läppbehandlingen jag testat och hon tittade på mig som om jag tappat det och sa att det var ju just den hon försökt pracka på mig i nåt år vid det här laget.

Men ja; denna ska även läggas lite utanför läpplinjen varje kväll för att hjälpa till att behandla området där som lätt får lite fina linjer ni vet. Och ja jag VET att priset känns bananas för något man har på läpparna, det tänkte jag också när Banditen berättade vad den kostade, men den är jättedryg (vi pratar ett år) och jag lovar att det är det absolut skönaste ni kan ge era läppar. Finns HÄR. Man kan ju önska sig den när man fyller år eller så om inget annat, eller om man nu letar den perfekta presenten till sin hudvårdsälskande vän som har precis allt redan.

 

 

Kapslar! Åhå, sånt här torskar jag på förstår ni. Saker som ser jätteavancerade och framforskade ut; det vinner över mig direkt. Detta är ett serum i kapselform från Exuviance och dessa är på riktigt super (använt innan) – fullpackade med c-vitamin som ger ett helt annat ”liv” i huden och det på en gång.

Dessa är lite kraftigare och används 2-3 gånger i veckan i början, men första morgonen efter man lagt serumet glöder huden verkligen (och då menar jag inte glöder som att den är skinflådd ha ha, utan jag menar att huden har en fräsch rosighet och det som möter en i spegeln är inte det där degiga, gråa ni vet). Älskar att den ger liv i huden! Finns HÄR och passar dig som vill jämna ut hudtonen och få lite glöd skulle jag säga.

 

 

Lovisa skickade med en syra för mig att testa när jag är klar med mina Dr Gross-pads. Inte påbörjat denna ännu, har en halv månad Gross kvar ungefär, men sen ska det bli spännande att se skillnaden mellan de två. Denna ska vara speciellt för pigmentförändringar, och det är som sagt precis vad jag behöver.

En sheetmask är aldrig fel! Jag har sheetmask när jag flyger som ni vet, när jag ligger i badet, när huden känns som den behöver en snabb dusch av gottis eller när jag bara vill ha lite extra ”comfort food” för själen. Finns mängder med sheetmasks i olika prisklasser HÄR men jag valde DENNA för 49 kr; eftersom jag tycker att den gör jobbet precis lika bra som de dyrare.

 

 

Och så sista grejen; en riktigt riktigt riktigt återfuktande och lätt crème!

Denna har jag använt innan, alternerar mellan denna och Dr Gross cloud-creme, och de är väldigt snarlika men den här är snäppet billigare. Passar både fet och känslig hy eftersom den är ultralätt och inte alls fet eller oljig, men återfuktar utav bara tusan. Gör man syra tycker jag att man ska satsa på en riktigt bra fuktcreme eftersom huden behöver fukt på ett annat sätt, och den här innehåller hyaluronsyra vilket vi vet är allt man vill ha i ansiktet. Plumpar upp lite tycker jag, men ger framförallt f u k t och det i mängder, utan att täppa igen huden.

På dagen har jag denna ihop med spf50 och på kvällen har jag den som nattcreme; har jag ett bra och aktivt serum tycker jag inte nattcremen behöver vara så ”tung” (blir också billigare att ha en crème som går att använda morgon och kväll, än två separata crèmer). OBS på att den är väldigt dryg så om ni ska testa så skopa inte upp en stor kladd, det räcker alldeles utmärkt med en pytteliten. Finns HÄR.

 

 

Och det var allt!

Hudvårdsnörderi 2.0 i detta inlägg, minst sagt, men det är ju så r o l i g t! Och framförallt roligt tycker jag eftersom jag fram till jag var 30 inte kunde ha någonting annat i ansiktet än samma tre produkter om jag inte ville förvärra acnen avsevärt; testade jag en ny crème så kunde jag vara säker på att det kostade i form av nya bölder och kliande plitor. Har man haft felfri hy sen man föddes är det nog svårt att förstå LÄTTNADEN av att kunna välja fritt bland alla produkter, och glädjen i att ha en hy som visar sig frisk, rosig och med lyster. Särskilt att kunna ha sitt livs bästa hud vid 37; det gör mig som ett litet barn på julafton ungefär. Hudvård för mig är en revansch för alla de 17 år då varje morgon innebar att se vad som hade hänt sen kvällen innan och resignerat plocka fram concealern. Och en slags meditation, något som är till för bara mig – och då mig som kvinna, inte som mamma eller fru eller nåt annat. Ensamstund.

 

 

Vi avsluta med ett ålande Spöke tycker jag – hon är så göllig att det inte går att låta bli.

Ses snart igen!

Nu ska jag gå och marinera huden ett litet tag.

 

 

Att ha lördag bland änder och kullersten.

Uncategorized

 

Helg igen, alltså?

Så skönt. Graderna har sjunkit en del utanför, men så mycket vacker frost har vi inte att skryta med och trots att väderappen säger snö nästa vecka är jag tveksam (inte för att jag längtar så hett efter kallare väder, kallt väder gör min hand mer oregerlig, men det är ju vackert med snö och allting blir så himla mycket ljusare och enklare på något vis).

Noah har bestämt att vi idag ska mata ankorna (eller ja; gräsänderna om man är petig) så det blir dagens aktivitet. In bland kullersten och mata fåglar och rulla på gågatan och ta en fika och inte göra något så mycket mer avancerat alls, faktiskt. Leo anser sig vara lite för gammal för fjäderfän och rullar med ögonen, men tar en för teamet och ställer upp i vilket fall. Jag fick blommor av mannen igår så vasen på fönsterblecket i vardagsrummet är redan fylld, annars skulle jag nog kunnat tänka mig en sväng in i blomsteraffären för att ta med en liten bit vår hem – det har ju blivit så vansinnigt tomt sen julgranen skickades ut och stjärnorna plockades ner. Ett fång rosor i en vas motade bort den tomheten lite.

Men det är lördag och vi spenderar den med änder och kullersten och fika.

 

 

Att bjuda på helt ofixad vardag.

Livet

 

Hej vänner!

Ledsen för sen uppdatering idag men jag har haft Noah på förmiddagen medan mannen hade lite akuta saker att ta hand om på jobbet. Inte optimalt kanske men så blir det ibland. Och ja, jag skriver vänner – för det är p r e c i s vad ni är. Er innerliga respons på gårdagens inlägg var ytterligare ett exempel på vänskap; jag blir så vansinnigt rörd av er omtanke och ert engagemang så ni anar inte. Det känns som om jag har en armé av kvinnor i ryggen, alltid och med kärlek.

Och hörni; såhär ser det alltså ut även hemma hos oss en helgmorgon.

Helt ofixad, inget bloggarrangerat, bara livet. Hundar på golvet, papper vi glömt att fylla i på kylskåpet (vi är verkligen urusla föräldrar när det kommer till att kryssa i rutor och svara på blanketter och annat som ska in till förskola/skola), mjölkpaket och sockerpåse och byggstavar och pågående Leo-projekt och marknadsinköpt hjortronsyltshink i en salig röra på matbordet, kaos i hallen och nutellakladdiga barn som sitter i pyjamas eller med benen hit och dit på stolen.

 

 

 

Ibland så får jag såklart ryck och dukar fint med matchande tallrikar och ställer fram sockret i en fin skål och går igenom de där lapparna på kylskåpet och ber Leo städa undan sina projekt och lägger pannkakorna i vackra högar – men allt som oftast är det ju faktiskt precis såhär;

stökigt, hundfyllt, älskat kaos.

Tänkte att ni kanske ville se det också.

 

Att ha torsdag med alla hemma.

Livet

 

Torsdag.

Och vi är hemma allihop. Noah med feber, Buse med otäck hosta, mannen som vab-ansvarig och jag med min hand/arm. Och så alla hundarna såklart. Hela udda familjen är på plats.

Och jag är arg. Vansinnigt, frustrerat arg på den vårdinstans jag har med att göra (inga namn nämnda) som sköter det här med mig alldeles fruktansvärt dåligt, så dåligt att jag igår skrattade rakt ut av frustration och förvåning. Man ska inte hänga ut en enskild instans för hur några personer väljer att arbeta, men jag kan ju lite lätt utan att namnge eller peka ut försöka ge er en liten idé om vad som händer i den här cirkusen. Obs för lång text. Förstår om ni inte pallar läsa, men det måste ut.

 

 

Jag har, som ni vet, diskbråck i nacken.

Två diskbråck som sitter precis vid de kotorna där den stora nerven i armen har sina rötter. Ortopeder och sjukgymnast/arbetsterapeut är säkra på att det är det som orsakar mina besvär, men för att vara 100% säker har ortopeden skickat en remiss för EMG (där man mäter nervernas respons kan man säga) för att utesluta allt annat. All good där. Jättebra ortoped, jättebra sjukgymnast/arbetsterapeut. Men den instans som har huvudansvaret för mig, dit jag kom först med mina besvär? Kaos.

Till att börja med så kom jag dit första gången och hade akut ont. Vi pratar a k u t. Fick inte sova, grät om dagarna, gnisslade tänder. Fick en undersökning och remiss till magnetröntgen, det var så man hittade bråcken. Jättebra. Fick starka smärtstillande, bra det också även om de inte tar nervsmärta. Fick gå hem och avvakta magnetröntgen samt svar på magnetröntgen. De smärtstillande hen skrev ut räckte i typ 4 dagar på den dosen.

 

 

Fick MR, upptäckte bråcken, och sen var det inte mer med det. Min behandlare på vårdinstansen tyckte att vi var klara där och att jag kunde gå till en sjukgymnast istället. Jag hade fortfarande akut ont, min tumme och mitt pekfinger hade slutat fungera, sjukgymnasten jag blev refererad till kunde inte göra någonting alls med mig eftersom läget var just så akut och det fanns ingen träning i världen jag kunde göra. Vid denna tidpunkt på ca 2 veckor var jag heller inte sjukskriven, trots att jag inte sov, trots att jag inte kunde hålla ens ett papper. Jag hade ett AB som stod stilla och där jag fick tacka nej till alla uppdrag på grund av att jag inte kunde. Fotade Pipolz i Stockholm och höll på att dö.

Efter ca 5 dagar stod jag inte ut längre och ringde SJÄLV till min instans och bad om en ny tid. Min kontakt på vårdinstansen hade ju släppt mig där, med akut nervsmärta utan medicinering eller smärtstillande, till en sjukgymnast som inget kunde göra. Jag måste ju ha smärtstillande om inget annat, jag vet ju att det finns medicin som är anpassad för just nervsmärta och kunde inte för mitt liv begripa varför jag inte kunde få det, eller vad som helst. Och jag kunde självklart inte jobba 100%, egenföretagare eller inte, hur gärna jag än ville det.

Fick tid. Träffade min läkare. OBS på att hen halvlåg på britsen vid hela besöket och jag satt i besöksstolen och försökte förtvivlat få hjälp. Berättade att min tumme och pekfinger inte fungerade längre, att smärtan ändrat karaktär. Hen låg hela besöket på britsen, ställde inte en fråga eller gjorde en undersökning för att ta reda på vilken ny karaktär smärtan hade och hur mina fingrar fungerade. Jag kan ju inte ens jobba! sa jag förtvivlat. Men vi pratade ju om sjukskrivning förra gången? sa hen. Eh nej, det gjorde vi inte. Hen förstod att det var lite orimligt att jag skulle arbeta 100% när 80% av min inkomst var baserat på sådant jag nu inte kunde utföra hur gärna jag än ville (som egenföretagare är det sista man vill ha en sjukskrivning eftersom bortfallet av inkomst i bolaget drabbar MIG och inte bara ett företag jag jobbar åt). Jag kunde ta någon bild per dag och skriva en text men thats it, kunde ju inte gärna resa runt, bygga miljöer, hålla en kamera i mer än 3 min i taget, sitta och redigera med monotona handrörelser i timmar. Så hen skulle sjukskriva mig deltid från och med den dagen, i 4 veckor.

 

 

 

Jag måste ha smärtstillande, sa jag. Jag får ju inte sova. Jag sover i badkaret eller på soffan! Det finns ju tabletter som ska vara bättre mot nervsmärta?

Hm ja, säger hen där hen ligger på britsen. Det finns det. Jag skriver ut en medicin. Jag skriver på etiketten hur du ska trappa upp, beror lite på hur du mår. 

Jaha? Vad ÄR det för typ av medicin? undrar jag, och menar alltså är det opiater, är det ångestmedicin, är det hostmedicin?

Det är en som ska vara bra mot nervsmärta. Och så bokar jag upp en uppföljning av sjukskrivningen den 8/1. Då är det en kollega till mig du får prata med, för jag är ju inte alltid här. 

De smärtlindrande pillerna du skrev tog ju slut på fyra dagar, påminde jag. Jag har fått ta såna (annan sort) jag haft hemma sen förra diskbråcket. 

Jaja, säger hen. Har du fler såna kvar? 

Och så fick jag gå. Sjukskriven på deltid så jag kunde sköta iallafall bloggen (fast jag ärligt talat borde varit 100% vilket jag vägrade), med en medicin jag inte hade en aning om vad det var eller vilka biverkningar jag kunde förvänta mig. Obs på att det som skrevs ut är en epilepsimedicin som även används mot ångest och som har ganska saftiga biverkningar som kan vara bra att få information om annat än att själv läsa det på FASS, att upptrappningen skulle ske efter en vecka beroende på ”hur jag mår” av medicinen (utan att veta hur jag kan förvänta mig att må), helt utan information om vad jag kunde förvänta mig av medicinen både i form av smärtlindring och biverkningar. Och, det roligaste, utan kompletterande smärtställning tills den nya medicinen började fungera (vilket enligt studier vi själva fick läsa på var ca 7 dagar) utan hen tyckte jag kunde gräva i skafferiet efter de piller jag redan hade, som ngn annan skrivit ut typ 7 mån tidigare.

 

 

Okej. Är ni ännu med? Nu börjar det roliga.

Försäkringskassan börjar ringa. Mycket. Visar sig att intyget hen skrev var minst sagt undermåligt och inte var godkänt för att bevilja mig sjukpenning (utan att överdriva var mitt sjukintyg typ diskbråck, avvaktar EMG, inskränkt kraft och rörlighet, kan ej räta på tummen och sen inget mer; inte ett ord om smärta till exempel eller vad jag kan/inte kan göra och dessutom helt felaktigt då räta på tummen är det enda jag kan göra). Suck. Ringer till vårdinstansen, där de hatar mig vid det här laget, och frågar vad vi gör nu – om JAG ska skriva ut alla journalanteckningar från ortoped, sjukgymnast, arbetsterapeut etc för att styrka mitt tillstånd? Nejdå, instansens försäkringskasse-samordnare skulle ringa mig. Vilket försäkringskassesamordnaren gör senare samma dag och säger att de har begärt en dags uppskov med att komplettera sjukintyget då jag ändå hade en bokad telefonkontakt den dagen, med en ny läkare. Men hur ska den personen kunna göra en funktions- och aktivitetsbedömning av mig när hen aldrig träffat mig? undrade jag. Det är sånt doktorn frågar dig per telefon, sa försäkringskassesamordnaren och så var det inte mer med det. Ja, ja tänkte jag. De vet väl bäst.

Dagarna gick. En torsdag tyckte jag att det började eka tomt i min pillerburk. Obs på att ingen under denna tiden, som jag startat på en epilepsimedicin och trappat upp samma epilepsimedicin och fått lite galna biverkningar, hört av sig för att göra en medicinuppföljning. Preparatet min läkare tyckte jag kunde mixa med nervmedicinen kunde jag inte alls mixa om jag inte ville ha sån yrsel att jag höll på att kräkas hela dagen – så utan min man som hjälp hade det inte gått, han kunde läsa på om biverkningar, veta vad som väntade, avgöra om jag borde trappa upp etc – men sånt ska man ju inte behöva ha en anhörig till. Min läkare hade satt mig på en upptrappningsmedicin, men inte skrivit ut så att det skulle räcka till uppföljningen jag hade den 8/1. Jag fick alltså återigen SJÄLV ringa in och säga min medicin kommer ta slut på lördag och jag antar att ni tycker att jag ska stå på den?. Jo då skulle de be någon på plats skriva ut fler till mig, och, håll i er:

Så efter lunch kan du åka in till apoteket och se om det kommit in, annars får du ringa oss imorgon igen och påminna. 

Ah. Ok. Jag ska alltså som smärtpatient åka in till Ystad, vänta 22 nr i kö på apoteket och hoppas att min medicin kommit in, annars åka hem igen, ringa nästa dag och göra om allting? Rimligt.

(Tack och lov fanns medicinen där efter lunch).

 

 

Okej, nu kommer vi till slutspurten.

Jag skulle alltså haft en bokad telefonkontakt med en läkare på min instans i måndags. Den som från början var tänkt som en uppföljning på min sjukskrivning för att prata ev förlängning, men som sen blev en kontakt för att komplettera min första sjukskrivning som inte gått igenom. Är ni med? Måndagen kom och gick, ingen ringde. Tisdagen kom och gick, ingen ringde. Helt otroligt. På onsdagen var jag märkbart arg och ringde in direkt på morgonen.

Jag: Jag skulle haft en telefonkontakt?
Hen som svarat: Låt mig kolla, vänta, jag ska höra. Kommer tillbaka efter någon minut: Hej igen! Dr xx försökte ringa dig hela måndagen.

Jag: Nej? Ingen har ringt. Jag har telefonen på mig dygnet runt. Då måste ni ringt fel?
Hen: Joooo, det gick inte fram på det numret vi har.
Jag: Vilket nummer ringde ni på?
Hen: 0708.
Jag: Nej det är fel. Mitt nummer börjar inte på 0708.
Hen: Nej, 0701 –
Jag: Det är också fel.
Hen: Dr xx var såååå orolig att hen inte fick tag på dig! Hen slog på hitta och pratade med enhetschefen och ringde FSK för att få ditt nummer.
Jag: Ringde hen till FSK? Ja det var ju märkligt, för de har mitt nummer. De har ringt många gånger. Jag måste ju ha en telefonkontakt för jag måste få en komplettering på sjukskrivningen.
Hen: Ja och Dr x har redan gjort en komplettering, det gjorde hen till FSK i måndags.
Jag: Va? Hur kunde hen göra det? Hen har ju inte ens pratat med mig?
Hen: Jo men Dr X har redan gjort en komplettering.  får jag ditt nummer här nu så får Dr x ringa dig idag.
Jag, väldigt rak men absolut inte höjd röst eller otrevlig: Du måste ju förstå det orimliga i att inte ringa upp? Jag fick själv ringa in till er för att medicinen tagit slut, ni ringer inte på bokad telefontid och ni kan ju inte bara kasta epilesimedicin på folk utan att följa upp?
Hen: Bara ge mig ditt nummer här nu, du ska inte bli osams med mig om det här. 

Ok. Så helt plötsligt hade mitt telnr försvunnit och ersatts av ett annat. Numret jag skrev in för 6 veckor sen, som de själva ringt mig på förut, som finns på hitta.se om man orkar ett extra klick och som FSK har. Och Dr X har tydligen varit SÅ orolig och sökt på hitta och pratat med enhetschefen och till och med ringat försäkringskassan för att få tag i det – OCH har kompletterat mitt sjukintyg utan att ha pratat med mig.

Började ana ugglor i mossen. Ringde till FSK. Självklart hade ingen ringt och frågat efter mitt nummer, ingen hade heller gjort en komplettering. Personen på vårdinstansen satt alltså och blåljög. Hen blåljög, men vi skulle inte bli osams.

MEN! Dr X ringde. Kom ihåg att detta var samtalet jag väntat på i 2,5 vecka som från början skulle vara för att se om min sjukskrivning skulle förlängas, till att sen bli samtalet där mitt sjukintyg skulle kompletteras (vilket jag redan då ifrågasatt hur någon ska kunna göra per telefon). Jag orkar inte ens skriva ner den fullkomligt rubbade dialogen som följde men det var det sjukaste samtal jag haft i hela mitt liv. Dr X ville inte alls komplettera mitt sjukintyg, hen ville inte prata med mig alls. Hen hade ju aldrig träffat mig. Min ursprungliga kontakt skulle ju vara tillbaka nästa vecka (obs på att tiden för komplettering redan löpt ut). Hen kunde RINGA till FSK, det skulle hen göra, och jag som var så fokuserad på att vi skulle komplettera och att hen skulle ställa 100 frågor om min smärta och läsa arbetsterapeutens journaler och bilda sig en uppfattning förstod inte alls varför hen skulle ringa till FSK för de skulle ju inte nöja sig med ett samtal? Och hen blev irriterad på mig som inte förstod vad hen försökte säga utan att säga det: JAG TÄNKER INTE GÖRA NÅGONTING, DU FÅR TA DETTA NÄSTA VECKA, JAG BRYR MIG INTE ETT DUGG OM ATT DETTA VAR ETT BOKAT SAMTAL FÖR JAG VET INTE VEM DU ÄR.

Förvirrad och gråt/skrattfärdig satt jag där i luren.

Hördu, sa Dr X. Det står här att detta samtalet ska handla om smärtlindringen, hur den fungerar.

Okej, sa jag. Låt oss prata om smärtlindringen. Ska jag äta de här doserna? Och preparat x som ni tyckte att jag skulle kombinera med går inte alls, så jag har ingen kompletterande smärtstillning.

Det kan inte jag svara på, jag har inte varit ansvarig för medicineringen, sa Dr x. Men hur fungerar smärtlindringen?

Ja, inte bra? Som jag sa; jag kan inte kombinera X med X?

Okej Emma. Ja jag kan inte uttala mig om medicineringen. Vi avslutar här. Hejdå. 

 

 

Ridå.

 

 

Att ha livets tårta.

Recept

 

Gud, vilken morgon jag hade!

Jag har ”stör ej” till klockan 8 på morgnarna på min telefon, men folk som ringer två gånger kommer fram (på grund av att jag vill kunna bli nådd om något hänt). Och idag klockan 06 ringde min telefon igenom, det vill säga att personen ringt två gånger, och eftersom Noah febersov precis bredvid stängde jag av samtalet för att sömndrucket häva mig ur sängen för att se vad klockan var egentligen och pulsen dubblerades när jag såg att det var mamma som ringt. Min mamma (eller någon alls för den delen) skulle inte ringa alls klockan 06 en morgon om ingenting hänt. Något har hänt med Göran slog hjärtat när jag ringde tillbaka en gång, två gånger, tre gånger utan att någon svarade – och jag började få panik. Ringde Görans nummer, inget svar. Men så ringer Göran tillbaka. Vad har hänt?! frågar jag. Visar sig att ingenting alls hänt, mer än att mammas telefon tydligen flippat och ringt mig två gånger från nattygsbordet utan att någon ens rört den. Herregud. Snacka om pulsmorgon. Men så vansinnigt skönt att inget FAKTISKT hänt. Att allt var precis som vanligt, och att den här morgonen inte var den som livet skulle förändras.

 

 

Men!

Det var ju livets tårta vi skulle prata om. Den som vi bakade här hemma och som innehöll smörstekta bananer, mjölchokladmousse och mördeg. Den var SÅ GOD! Jag bytte den mörka chokladen som skulle ringlas över mot dulche de leche blandat med smält smör pga mer barnvänligt, men där gör man ju som man vill. OBS på att det inte är en vardagstårta, det vill säga inget man smäller ihop en vardag efter jobbet, för den ska stelna i minst 8 timmar och innehåller en himla massa steg som man absolut inte vill hålla på med klockan 17:30 när man sladdat hem efter arbetsdagen – MEN är det kalas eller fest eller bara en extra festlig helg så för guds skull testa.

Receptet är så långt så det orkar jag tyvärr inte skriva in här nu, men det hittar ni HÄR. Servera med grädde för extra njutning.

Första gången jag gjorde egen mousse, men vilken jäkla panggrej! Så så gott. Nån gång ska jag göra bara moussen att äta ur glas med grädde på toppen – mmm.

Nu onsdag med något lägre puls.