Ser ni vad jag har köpt?!
En gräddvit, alldeles underbart vacker vattenkokare. Nu undrar ni säkert varför jag är så exalterad över detta, men vi hade en så v a n s i n n i g t ful svart plastsak innan och den står ju alltid framme och används cirka en miljon gånger om dagen som ni vet (till välling, till gröt, välling, gröt, välling) och jag har så himla länge velat byta ut den. Till någon som GÄRNA får stå framme, eftersom den är dekorativ. Men jag har tyckt att det är lite för mycket pengar för en tjusig vattenkokare (det är ju trots allt en v a t t e n k o k a r e, inget roligt som en kappa eller ett par magiska byxor) och helt enkelt inte gjort slag i saken. Trots att jag varje dag suckat åt den gamla, fula, svarta och drömt om någon lite kurvigare.
Jag har till och med hintat till mannen att en vattenkokare, en fin en, borde vi minsann ha! Men totalt döfött. Om någon är mer ovillig på att lägga pengar på nåt så banalt som än vattenkokare, så är det han.
Men nu är den alltså här, och det är egentligen mammas fel.
Ivrigt påhejad av henne (och med ett glas vin under västen ska tilläggas) fick jag alla argumenten jag behövde i helgen för att faktiskt äntligen slå till. ”Det är fri frakt i helgen!”. ”Vi är så nöjda med vår, är vi inte Göran?”. ”Klart du ska ha en vacker vattenkokare, du som använder en så mycket!”. ”Man kan ställa in temperaturen också förstår du, så det blir lagom för välling och så med bara lite extra kallt vatten i”. Och så vidare. Så jag föll för grupptrycket och slog till.
Så nu står den här, i vårt kök, alldeles bullig och gräddvit och vacker.
Det var ett bra köp, det var ju det.
