Där borta, bakom dörrarna, sover en stackars förkyld bebis.

Noah har såklart fått Buses förkylning och har nu lite feber och är alldeles otroligt närhetstörstande på det där sättet bara bebisar kan vara när dom har glansig blick och rodnande kinder. Stackars liten. Lite sömn på det så kommer det förhoppningsvis kännas mycket bättre.

Buse badar i apelsindoftande badvatten, mannen sörplar kaffe, Yim chattar med vänner hemma och jag sitter i vardagsrummet och skriver lite nya texter till Morrr (jag bloggar ju om flickorna där inne, du hittar mina inlägg HÄR) och dricker cola och funderar på om inte en liten skidresa vore något att satsa på i år? Buse är ju gammal nog att lära sig åka skidor och jag tror att han kan tycka att det är fantastiskt kul. Visst hade det varit skönt med värme men jag är rädd för att vi inte tycker att Kanarieöarna är varmt nog och vi kan inte vara borta längre än en vecka, så då låter en skidsemester som ett bra alternativ. Buse får lära sig åka skidor, Yim får se snö och jag kan på darriga ben försöka komma ihåg hur det nu var man gjorde när man tog sig ner för barnbacken eller liknande snäll lutning. Hm. Tåls att funderas på.

Men nu ska jag återgå till skrivandet, tills Buse badat klart och det är dags för kvällens saga.

Sköna måndag.

En gång i tiden var jag ganska bra på att ha koll, även utan hjälpmedel. Så är det inte längre. Jag minns inte riktigt när det där med att ha egen koll och vara skärpt i skallen gick över, men det kan ha varit där nånstans i amningsdimman med Buse och sen är det som om den dimman aldrig riktigt lättat. Visst finns det perioder när jag har bättre och sämre koll, men en gång i tiden var min största skräck på ”om jag tappar den här”-listan min plånbok och kanske min mobil, nu är det min almanacka och mina anteckningsblock. Herregud, jag vill inte ens tänka på kaoset som skulle uppstå om min almanacka försvann! Där i finns mitt liv, det är den som talar om för mig vad jag ska göra varje dag och ser till så jag inte bara lallar runt och missar allt utan att ens vara medveten om det (ett tag hade jag påminnelser i mobilen men slutade med det när jag flera gånger lyckats lägga in en påminnelse utan att skriva VAD påminnelsen bestod av, och då alltså fick gå runt med den där mindre trevliga känslan i magen av att det fanns något jag borde komma ihåg men att jag inte hade en susning om vad).

När jag var tonåring hade jag alltid ett anteckningsblock (eller snarare en bok) från ordning&reda som jag slaviskt skrev dagbok i och dom finns kvar ännu; tjocka böcker med sida efter sida av handskriven tät text om Han Från Gubbängen eller Martin på Riddargatan eller den där tiden jag delade en lägenhet med en killkompis jag inte minns namnet på och vi levde på rostad skogaholmslimpa med marmelad och ost. En period i tjugoårsåldern skrev jag ofantligt mycket prosa och då var en anteckningsbok i väskan ett måste för att snabbt kunna skriva ner formuleringar som dök upp vid tillfällen när jag inte kunde sätta mig ner och skriva en hel text men inte ville tappa meningen eller formuleringen i farten. Nu för tiden har jag alltid två anteckningsblock i närheten; ett för arbete och där jag antecknar från möten (som det snygga och VANSINNIGT sköna att skriva i som syns på bilden – det är gjort av sten konstigt nog och var en present från Givingly) och ett där jag precis som förr i tiden skriver ner meningar eller formuleringar eller korta små stycken till Den Där Förbannade Romanen som har funnits med mig ett längre tag nu men aldrig får plats att skrivas, och som jag har lovat mig själv att avsätta tid för när barnen är äldre och faktiskt göra klar. Som det är nu har jag inte ro att sätta mig de längre stunderna som krävs för att faktiskt producera, men jag försöker ta hand om kreativiteten och orden när dom kommer för att kunna förvalta dom bättre lite längre fram.

Så, så styrs mitt liv sen något år tillbaka – kanske inte lika romantiskt och frisläppt som min tonåriga ordning&reda-frenesi och inte lika fladdrande som min dåvarande prosa; men ett slags strukturerat sätt att knyta ihop lösa trådar och ändå ge utrymme till ord de tillfällen dom ännu regnar över mig.

En almanacka och några anteckningsblock, men på något sätt ändå halva mitt liv.

Nej det var inget galet Halloweenfirande för den här småbarnsfamiljen igår. Jag hade inte ens riktigt koll på att det var Halloween (så mycket koll har jag på omvärlden just nu) och var på väg till stallet med Buse på morgonen och fick svar att det inte var någon ridning för att det var högtid. Där ser man.

Men iallafall; vi hade bestämt oss för att gå ut och äta allihop för att fira lördag åtminstone och för att testa en av Thairestaurangerna i Ystad. Vi hade förberett Yim på att det fanns en ganska stor chans att det kanske inte alls smakade som hon var van vid utan mer skandinaviskt thai, och att hon inte skulle hoppas alldeles för mycket. Vad vet vi, liksom.

(Gårdagens blev en kofta från SheIn, en mjuk tröja här och ett par one teaspoon jag hittade på rean här).

Herregud vad det blir mörkt fort nu!

Denna bilden är tagen innan klockan ens var sex på kvällen. Det går fortare och fortare, men å andra sidan innebär det att det kommer vara mysstämning deluxe redan tidigt på alla julmarknader och att man får tända cirka hur mycket ljus som helst helt legitimt där hemma från och med nu.

Det är väl så man får se det.

Vi åt på Thai Corner och det var faktiskt riktigt bra! Till och med Yim tyckte att det var väldigt gott och det är väl det bästa betyget antar jag – hon var bara chockad över portionsstorlekarna och jag har ju aldrig varit i Thailand men i Malaysia och jag minns SÅ VÄL hur himla lite mat man fick där och att jag var hungrig mest hela tiden, så jag förstår att våra portioner blir en överraskning minst sagt.

Ja, och sen gick vi hem igen och det var ett alldeles lagom Halloweenfirande tycker jag.