Mina kollegor.

De jag ser två eller tre dagar i veckan när jag inte jobbar hemma; de är livbojar på något vis. Det har ju blivit så med pandemin att man inte umgås så som man gjorde förr, många av mina vänner har jag inte träffat live på en evighet, så då har de jag jobbar med blivit supportbubblan. Vi ser ju varandra, är med varandra flera timmar, är som en andra familj om man ser på tid spenderad tillsammans, och vi är inte ”okända” eller ”utanför innersta kretsen”. Vi har blivit den innersta kretsen. De man får träffa. De som räknas som säkra.

Därför är det extra fint att en gång i månaden gå 200 meter från kontoret, sätta sig ensamma på den lilla puben och förlänga dagens supportbubbla i två, tre timmar till med skratt, pubmat och bloody mary. Leva ”som vanligt” vad det nu än betyder nu för tiden; inte backa för att ge avstånd utan få sitta tillsammans och prata, lägga en hand på en axel, frusta, diskutera. För att sen gå tillbaka ut i världen igen och orka hålla avstånd lite till, ta omvägar, dra på munskyddet som gör ansiktet alldeles fuktigt, tvätta händerna och bli kliande torr av all handsprit.

Vad vill jag ens säga? Oklart.

Kanske att jag är SÅ tacksam över att ha detta andningshål; denna lilla grupp av supportbubbla som inte är bara familjen utan familjen vid sidan om.

Utan dom skulle jag nog tappat det, för längesen.

Snart är det dags igen! Noahs födelsedag.

Eftersom jag älskar allt som går att fira är jag alltid ganska tidigt ute i att försöka ta reda på vad som önskas – men i den här åldern kan man heller inte vara ute FÖR tidigt eftersom de ändrar önskemål varje vecka.

Förra året ville Noah vara pirat som ni kanske minns; och så ville han ha fem tårtor. Det var typ allt han önskade sig, brukar vara så. Han önskar sig tårta, kort och gott. Ändå rimligt kan jag tycka och gör mitt bästa för att få ihop allehanda hemmabakade tårtor, och jag räknar kallt med att i år så kommer han step up the game och be om sex tårtor, minst, så jag har redan börjat lägga undan recept för att mentalt förbereda mig på minst 12 timmars bakande. Och ja; så vet jag att en sifferballong är ett måste – båda pojkarna är mycket förtjusta i dessa ballonger. Och de där folieversionerna lever ju i 100 år? Värst var nog Noahs 2-års-ballong; den seglade i vardagsrumstaket långt in på sommaren och tycktes aldrig ge upp.

Annars är han just nu MYCKET förtjust i Tomu. Leo var ju likadan och dyrkade Tomu i ungefär samma ålder, så jag tror att en del Tomu-merch kommer stå på önskelistan. Men som sagt; det kan hinna ändras. Nu är Noah inte alls lika inne i de olika ”trenderna” eftersom han inte går i skolan; men om jag ser på Leo så är det ju inte klokt vad det skiftar? Det har varit fidget spinners, och sen nån slags liten arena med grejer man snurrade, sen var det pokemon, sen var det såna där squashies (som väl blev förbjudna?) och nu det senaste är nåt som jag tror heter pop its – om ni tänker er funktionen av bubbelplast fast gjord i typ gummi? Som man kan ”poppa” och sen vända och poppa igen i all evighet. Fattar ingenting. Men det är stort nu iallafall.

Jag undrar om detta är ett nationellt fenomen, dessa trender? Eller är det lokalt? Nån av er som hör om pop its nu?

Jaja.

Snart blir Noah sex och det ska firas. Kanske med sex tårtor, kanske med Tomu-tema, men definitivt med en sifferballong. Vissa saker ändras tack och lov aldrig.

Vååååren!

Den ÄR här. Jag vet det. För vinterjackan är för varm nu (sommarjackan för kall såklart, ni vet hur det är) och man känner det på doften i luften när man öppnar dörren och JAG HÖR FÅGLAR! Ja, jag tjatar om vår, jag vet. Men hey – jag är svensk. Det är det vi gör.

Och vet ni? Snart är det påsk och då vet ni ju vad som händer. Drömmen öppnas upp! Jag kan knappt vänta på att få köra dit, dammsuga upp flugor, se vad mössen ställt till med, tömma krukor, vandra i trädgården, njuta av tystnaden. Och fiska. Finns ingenstans tiden är så mjuk som just där; i sommar ska jag ta en lång, sammanhängande semester och inte göra ett dugg mer än att leva. Jag har så himla mycket extra semesterdagar nu kvarsläpande sen förra året så det gäller att maxa – särskilt eftersom detta är sista säsongen som jag kan ta Noah med mig när som helst, utan att behöva tänka på skolplikt. Så han förtjänar den tiden, en extra lång sommar i Småland. Särskilt eftersom han älskar det där stället lika intensivt som jag gör och inte bryr sig nämnvärt om bristen på stabilt wifi.

Ett litet tag till bara.

Sen jäklar är det Drömmensäsong!