Japp.

Vabruari.

Här är det en riktig sak for sure; först var ju Noah förkyld vilket gav mig världens jäkla influensa i början av februari, när min var över fick han lätt feber och sen förra helgen kräktes Leo som en kalv och i fredags blev Noah pangsjuk igen med hög feber, ont i huvudet och svullna halsmandlar. Varje vecka mer eller mindre har alltså någon av oss varit sjuka (utom mannen såklart, han blir bannemig ALDRIG sjuk). Så, om jag kan lite på tidigare erfarenhet, kommer jag vara toksjuk ungefär i mitten av veckan haha. Jag får allt de drar med sig hem, utan undantag (slapp kräkepisoden dock, alltid nåt) och sportlovet kan spenderas med feber och ömma leder. Men det slår aldrig fel; februari är verkligen ett helveteshål när det kommer till sjuka barn och framförallt Noah brukar passa på att ha upprepade förkylningar/feber just den månaden.

Tycker SÅ SYND om lilla Noah där han går runt och har glansiga ögon och klagar på att han har ont i huvudet; han brukar kunna ha ganska hög feber utan att bli påverkad, inte som mig som är utslagen vid 38,2 direkt, så att han är påverkad betyder att han v e r k l i g e n mår dåligt och jag kan bara hoppas att det inte går över i öronen så vi får en period där penicillin ska blandas med citronsorbet och ätas med klökande tre gånger om dagen – det var ingen fest sist om man säger så.

Så ja; så har vi det just nu. Hur är det hemma hos er? Vabruari? Ingenting?

Jag hoppas att han snart är sitt vanliga själv igen, och att jag slipper ännu en omgång av förskolepesten.

 

 

Det är ju inte bara AW:s och jobb och skaldjur – såklart är det helt vanliga dagar också. Mest hela tiden faktiskt.

Och vi lever ju i samma verklighet allihop så ni vet att det inte finns så himla mycket att göra för en familj under pandemi och att man liksom hittat en vardag i det också. Allt vi vanligtvis gör helger är ju stängt, men vissa saker behöver man göra och då kan man stoppa barnen i bilen och åka in till Ystad och se till att det blir gjort. Som att köpa en vippbrytare till en oljepanna, klippa ner naglarna och lägga nytt gele samt att klippa barnen när de redan passerat stadiet ”penntroll” och gått över till looken ”strandsatta på öde ö” istället.

 

 

 

Och såhär kan det alltså vara en vinterhelg i Ystad; bitande kallt, folktomt, vanliga sysslor som utförs. Pojkarna fick håret klippt, jag fick naglarna mer representabla, oljepannan blev lagad och pannkakor med mängder av Kinder Bueno intogs under stor njutning (till barnens lycka har det öppnat ett pannkaks-ställe som ENBART serverar olika versioner av pannkakor – crepe, mini, amerikanska – med obscena mängder choklad på, ni kan ju tänka er) och sen hem igen för att tända kakelugnen, fundera på vilken film man ska se och klappa sömniga vinthundar som skyr vädret.

Livet, ni vet. Det pågår ännu, pandemi eller inte.

 

 

SÅ vackert det är ute nu!

Äntligen inte bara brunt längre, utan ett täcke av vitt som gör mornarna ljusare och när solen går upp och allt är lila-orange-rosa är det nästan himmel utanför dörren. Tyst, vitt, stilla. Det är ju något man saknar här nere i det mest södra Sverige; en riktig VINTER. När jag bodde i Falun fick jag min dos av riktig vinter och älskade det (dock var ju deras riktiga vinter inte lika kall som vår är när den väl kommer? Det är något med fuktigheten och vinden här nere som gör att kylan blir k a l l på riktigt) för det är något speciellt med snö.

Det lättar upp.

 

Haggis tycker också att det är fantastiskt med snö – hon blir som en valp igen och skuttar runt med snöskägg och kråmar sig och man kan bara fnissa åt henne. Dock har vår oljebrännare bestämt sig för att lägga av så huset håller sisådär 6 grader lägre än önskvärt – vi har ju två värmepumpar och en kakelugn som jobbar men när det blir FÖR kallt utomhus räcker det inte till och oljan ska kicka in. Vilket den då nu alltså inte gör, och att få tag i nån reparatör har visat sig vara en utmaning så när jag har jobbat hemifrån har jag varit så påklädd att det ser löjligt ut, men sitter man stilla vid köksbordet i nån timme är man alldeles blå efter ett tag annars så det finns liksom inte så mycket val. Michelingubbe it is.

Men nu startar en ny vecka! Förhoppningsvis med snön kvar, så Haggis kan få vara sådär valpigt lycklig varje gång hon kommer utanför huset.

 

Känns som om jag inte gör annat än att äta skaldjur – jag vet – men skaldjur är LIVET och de få tillfällen jag faktiskt gör något känns det rimligt att dokumentera, så här kommer ännu ett inlägg om när vi hade AW i ett snudd på folktomt Malmö Saluhall för att fira att vi faktiskt tagit oss igenom ett helt år med pandemi, att jobbet går riktigt bra och annat man nu kan tänkas behöva fira en februari.

 

 

Här; på Söderholmens Fisk, satt vi i två timmar ungefär och njöt av miljön och tuggade på det godaste havet har och glömde bort hur ovanligt allting är en liten stund. Snön låg fortfarande kvar utanför (det gör den ännu) och våren känns evigheter borta och det blir fortfarande mörkt väldigt fort – men vi är ju på rätt väg, inte sant?

Snart vänder det.

 

 

Lärde mig att svenska ostron var något jag verkligen tyckte om (mycket ”sötare” än de franska på något vis?) och att havskräftor är det nästan bästa och att chiliaioli gör prick allting bättre.

Och idag är det äntligen dags för RIDSKOLA igen nu när både jag och Noah är friska (ja, jag fick ju mitt av honom såklart – förskolepesten är still going strong), det är bitande minus 12 grader ute ungefär och en hel, orörd helg ligger framför oss. Pojkarna ska klippas, jag tänkte storstäda och hundarna ska få springa fritt i snön på vår åker.

Blir nog en strålande helg, det här.