Tänk att det är så många av er som har snö just nu?! När vi har prick ingenting?!

Eller ja; prick ingenting är väl inte sant, det har legat ett millimetertunt flor av frost/snö över trädgården, det är minus 8 vissa mornar och frosten på bilrutan är så tjock att jag svärande får nästan klättra upp på huven för att komma åt att skrapa av det – men nåt vinterlandskap har vi inte att skryta med. Bara kyla.

Och ni som bor i gamla hus vet att varmt som i till exempel en lägenhet blir det ju jäkligt sällan, vilket påminner mig om att jag måste köpa nya innetofflor för jag tror att det är kalla fötter som är värst. Hemma går jag alltid klädd i träningstights eller underställ, en tjock stickad tröja, raggsockor och sen morgonrock över det – men så är jag också en väldigt frusen person som avskyr att vara kall. Så jag är säkert extra känslig. Men trots det kan jag längta IHJÄL mig efter att hyra en sälenstuga och låsa in sig med riktig snö utanför dörren, åka pulka och servera varm choklad och sätta barnen i skidskola. Men det går ju inte. Så då får jag väl önska lite snö här hemma istället då, även om det inte riktigt är samma sak som en fjällstuga.

Men! Idag vankas det hemmajobb, helgen är alldeles runt kröken och har vi tur så kanske även snön. Och om inte hoppas jag man kan ta igen det nästa år; att världen är mer normal då och man kan hyra den där stugan och komma ihåg hur man satt här och trånade och hur saker inte alls kan tas för givet.

Det, om något, har vi väl lärt oss av det här.

Men SER NI ENS?!!!

Jag har ridit! Jag! Som inte suttit på en hästrygg sen Noah var några månader gammal – alltså typ sex år sedan – har nu fått rida i den vackraste miljö man kan tänka sig och på den finaste häst man kan tänka sig? Tror inte det ens går att förklara vad det gör med själen att sitta på en hästrygg – iallafall med min själ. Eller att bara vara i ett stall. Lördagarna med Noah i stallet har blivit ett andningshål på något vis, och att nu få själv sitta på en hästrygg var som en timmes full meditation (eller flera timmars; jag blir precis lika nere i varv och i ”flow” av att rykta och klappa och andas häst som att rida).

Jag är så himla uppskruvad nu med jobb och överblick och ansvar och resultat och viljan att prestera att jag m å s t e hitta de här sätten för att bara skaka av mig allting för en timme eller två och inte tänka på något annat än det jag gör just nu. När jag bodde i Falun och hade sån panikångest att jag inte kände igen min egen spegelbild när jag såg mig i spegeln gick jag i KBT 3 gånger i veckan, men det som PÅ RIKTIGT räddade mig var att jag även signade upp mig på ridskolan och red två dagar i veckan. De två dagarna var mitt sätt att överleva då, min enda paus från mig själv. Har ni nån gång haft panikångest vet ni; man är så uppe i varv och så vaksam och så full av att fly att man är utmattad – och allt som bryter det är en välsignelse. Den timmen jag hade lektion var den enda timmen på dagen som min hjärna inte tänkte utan bara och enbart fokuserade på vad jag gjorde på hästryggen.

Nu har jag ju tack och lov inte panikångest, inte haft sen dess, men jag är också tillräckligt vaksam för att veta när det är dags att börja mer eller mindre schemalägga hjärnavkoppling för att inte hamna där igen. Att spela tv-spel är för mig en sån sak som jag också bara GÖR och inte tänker under, att rida/vara i stall en annan. Så jag försöker vara noga med att jag gör detta; nu med Noahs ridning och att jag själv sätter mig två timmar på helgen och kör Witcher på Playstation och låter hjärnan koppla ur sig. Och när man då får en chans att rida själv? Då jävlar tar man den.

Ja. Fantastiska timmar. Ligger som ett lugn i mig ännu, faktiskt.