Idag är det vecka 37 och tre veckor kvar tills snittet.
Tre veckor!
Vad hinner man ens med på tre veckor? Inte mycket. Så kort tid är det kvar. Och det känns i hela kroppen att det snart är dags; de där bubbelväggarna börjar slutas och allting blir lite tystare inuti. Mindre brusigt. Kroppen är tung och trött och protesterar mot allting annat än vila, och där inne börjar det bli trångt för honom att röra sig och jag kan tydligt se hur magen buktar ut när han ganska hårdhänt försöker.
Det är bara tre veckor kvar.
Så jag går ner för nedräkning, lite i taget varje dag.
Blir långsammare, lugnare. Befinner mig mer inne i mig själv än utanför, tvättar de bebiskläder som finns kvar att tvättas och försöker greppa att vi snart är ännu en i Lanthandeln och att livet tar ytterligare en runda med oss om bara ett litet tag. Undrar hur han kommer se ut på riktigt; om han föds lika rödlätt som sin bror och med samma starka humör redan från starten.
Idag är det vecka 37 och bara 3 veckor kvar tills han kommer.
Och kroppen ser till att jag är redo på alla sätt som går.