Där, nere i källaren, har vi något efterlängtat på gång.

Våra taklister!

Lite över 25 meter taklister om man ska vara exakt, just nu under målning utav lager ett innan dom ska upp i vardagsrummet. Det här är en av de saker jag är absolut mest förväntansfull över, eftersom jag tror att det kommer att göra en så himla stor skillnad.

Buse håller med.

Tycker du dom är fina? frågade jag när jag själv beundrade dom.

Jag tycker att dom skulle vara ännu finare i mitt rum, svarade han lillgammalt och fick mig att skratta.

Lilla Buse. Klart han ska ha taklister förr eller senare, han också.

 
 
 

 
 

 
 
 

Vi körde på frigolitvarianten tillslut.

Jag var först rädd för att det skulle kännas lite ”fjasigt” med frigolit, tunt liksom, men när jag såg prisskillnaden mot massivt trä så fick förnuftet ta över. De ska ju ändå sitta i taket, och vi behövde den maffiga versionen på 10 cm vilket inte var billigt alls om man nu ville ha trä. De här gick loss på 299 kr för 2 meter, så det är ju inte tokbilligt det heller, men med tanke på vilket lyft jag hoppas det blir i rummen så kommer det förhoppningsvis vara värt det. Och sen är det en praktisk fråga; jag är för gravid för att stå på en stege och hjälpa mannen hålla lister som ska sättas fast och de här är så lätta att han enkelt kan fixa det där själv. (Frigolitlister finns på dom flesta byggvaruhus, dessa köpte vi på Bauhaus).

Så nu ska dom torka och sen ska dom äntligen upp.

Ho hooo, jag tror det blir bra.

 
 

 
 

 
 
 

Färgen Kalklitir tog fram till mig, ja. Ska vi titta på den?

Såhär såg alltså rummet ut innan.

 
 
 

 
 

 
 

 
 
 

Och när det torkade.

Och sen var jag tvungen att åka ifrån huset och fick alltså inte se det färdiga resultatet förrän i fredags – dagen då vi flyttade in. Så det var med galet stor förväntan jag öppnade dörrarna i fredags må ni tro. Då skulle jag ju få se den.

Färgen som Audur och jag tagit fram just för det här rummet. En färg som inte fanns och som jag försökte förklara som ”grå-brun-lite-fuktig-cement-liksom, mjuk-och-varm-inte-kall” när jag via bilder och ord försökte beskriva vad jag var ute efter.

Och vet ni? Den blev exakt så.

 
 
 

 
 
 

Titta bara!

Hur vacker?!

Lite mörkare än exempelvis Leo, men inte för mörk, lite grå men också lite brun, varm och inte kall – och framförallt så levande. I det här rummet bad jag om att dom skulle ta i lite så vi fick fram den där ”stripiga” känslan på väggarna; det där lite ojämna som jag älskar. Inga x-strokes här, det skulle vara ruffare än ett sovrum, men fortfarande kännas mjukt.

Jag. Är. Så. Nöjd.

 
 
 

 
 

 
 
 

Och den skiftar i olika ljus; från mer grått i ett visst ljus till mer brunt i ett annat…

 
 
 

 
 

 
 
 

Så, där är ”min” nya färg.

Den vackraste jag kunde tänka mig, och som harmoniserar så fint med Leo i sovrummet och den vi valde till genomgångshallen (ni ska få se det rummet sen också). Och ännu vackrare blev den när soffan och matta kom in, och det gröna skåpet fick ta sig plats. Åh. Jag ska ta lite bilder på det möblerat så ni får se – även om det inte är klart så ger det ju ändå en känsla. Och taklister ska upp!

Men färgen ska finnas i deras sortiment precis som Leo, och kommer att heta Emma.

Leo och Emma, alltså.

Dom är inte kloka de där islänningarna. Men jag älskar dom.