Igår var jag trött.
Jag hade målat hela hallen och gången upp till övre plan, och gav mig även på att börja pensla kontoret med Kalklitir. Det är ett stort rum, och ännu större när man står där med sin pensel och är trött i armarna och klättrar på stegar, och hoppas så man blir blå att ett lager ska räcka.
Men det gör ju inte det. Inte om det ska bli bra.
Och då får man ibland känna att nä-ä nu skiter jag i det, nu lägger jag ner och gå ut och sätta sig på trappen istället, och bestämma sig för att fortsätta en annan dag.
Och vad händer då?
Då förstår de där fantastiska islänningarna att bägaren nästan är full, dom hör det i orden på mina sms. Mellan raderna. Att jag är trött nu. Att det var ett stort rum. Så då skriver dom vi kommer imorgon, farmer-girl och sen sätter dom sig bannemig i sin bil och kör upp. För att kramas och säga att dom saknat mig, för att äta lunch under äppelträdet. Och för att sen öppna dörrarna till sin skåpbil och myllra ut med stegar och färg och penslar. You rest, we paint säger dom leende och drar på sig målarförklädet.
Sen står dom där, Viktor och Hjörtur, i mitt framtida kontor. Och målar. Berättar att jag bör blanda färgen med mindre vatten när jag ska måla på trä, så blir den lättare att hantera.
Och jag hjälper till såklart, sitter på golvet och målar timret längst ner medans de tar takhöjden och det mitt emellan, och på en knapp timme är vi klara och jag är så tacksam att jag kan gråta. För att de är så fina människor och för att de känner igen sig så mycket i mig (du är som Audur, säger dom, och skrattar) och för att det liksom gör en såndär grej. När de egentligen inte alls behöver det, utan bara för att de vill.
Så ja, jag har tro till mänskligheten. Inte bara här inne där ni alla, varenda en, är så förbenat fina och aldrig vassa i kanterna – jag vet ingen som är så förskonad från elakheter som jag och det är jag också tacksam för, så det inte finns ord. Men också när det finns människor som de där islänningarna man förälskat sig i, som sig sätter sig i en bil och kör upp till Småland för att prata med mig under ett äppelträd och måla ett rum en eftermiddag när jag dagen innan varit lite för trött.
Det är vackert, det är ju det.
