
Om lite under tre veckor har mannen semester.
Då räknar jag det som att vi har semester – även om jag inte riktigt kan vara helt ledig nu när jag är egen. Men vi är alla hemma, iallafall, tillsammans. Och det är semester för mig, även om jag har några uppdrag som behöver min närvaro då och då.
Det här blir ju trots allt första sommaren vi båda är hemma under lika lång tid, om man inte räknar med när jag var mammaledig. Annars har vi alltid haft svårt att få ledigt samtidigt, och framförallt fyra veckor i följd. Jag har nog aldrig haft fyra veckors ledigt i ett svep, någonsin. Ingen av de jobben jag har haft har det fungerat på. Utan där har jag varit ledig två veckor, jobbat nån vecka, och sen varit ledig två igen. Mannen har å andra sidan alltid fyra veckor i följd.
Så den här sommaren blir vår, även om jag har små avbrott.

Jag ser fram emot det så otroligt.
Långa, varma dagar där Buse springer utan kläder och har jordiga fotsulor, och där flickorna hela tiden finns med som två guldfärgade skuggor av lättja. Flädersaft och havsvatten och utflykter och grillad sparris och allt annat som hör en semester till. Och tid. Framförallt tid.
Det är lite under tre veckor kvar, sen börjar vår semester.
