Jag ser fram emot helg igen.

Får man säga så? Trots att man bara jobbar två dagar den här veckan?

Det kan inte hjälpas. För jag ser fram emot helg igen, mot dagar utan klocka och timmar där vi kan göra sånt som får Buse glad; som att bada badkar tills vi blir skrynkliga, leka kurragömma i rummen eller besöka den där lekparken som är ensam och full av blöt sand och som har gungor som får honom att tjuta av skratt.

Det är ju det som är det bästa med helgerna.

Familjetiden.

 
 

 

 
 
 

 
 

Det gör ju liksom ingenting att kinderna blir röda av luften efter ett tag och att man får spendera dagar med att försöka lirka ut sanden ur skorna efteråt. Han är lycklig. Vår lilla. Och det är ju det enda som betyder någonting.

Och efteråt, när man kommer hem, så är det ju så ofantligt skönt att få känna att man uträttat något. Göra varm choklad, bre några knäckebröd, sätta sig i soffan med TV:n som bakgrundssorl och pusta ut och vänta på att den där sköna inifrån-och-ut-värmen ska börja komma krypande och ta kroppen i besittning.

 
 

 
 
 

 
 

T-i-d-e-n.

Den som ibland går så fort att huvudet snurrar, och ibland så långsamt att man måste knacka lätt med pekfingret på urtavlans glas för att se om den ens är vaken. Och på helgerna är den det dyrbaraste vi har och det som på riktigt är vårt;

iallafall möjligheten att förvalta den.

Med att göra sånt vi vill göra, ingenting annat, vilket kan vara allt ifrån att beställa hem en ny serie till att auka onnie till att ta tillfället i akt att, när buse somnat, äta så mycket Maltesers att gommen blir sårig och tungan liksom räfflad av sockret.

Så ja, jag längtar efter helg.

Det kan bara inte hjälpas.

 

∞

 

jacka | stylelevel
tröja | sheinside
kjol | monki
skor | uggs (gamla)
halsduk | vintage by fé

(Buses skor, typ världens bästa – härifrån).

 

 

 

 

Igår när vi vaknade såg det ut såhär.

Buse yrvaken i tomtedräkt och med det lockiga i tofs (det är hans nya grej, han vill ha tofs som mamma, och bara sättet han uttalar ”tofs” får mig att vilja knyta en i minuten åt honom) och mannen sömnvarm och gäspande bredvid.

Jag bär ner Buse till vår säng nästan varje natt nu; så många dagars gemensam ledighet har gett mig en separationsångest så stark att jag saknar honom samma sekund han somnat. Mammas älskling viskar jag och drar in den där doften av tvål och Koi-Koi och kola som är hans och som får min mage att slå volter av kärlek, och så lägger vi ner honom, försiktigt, bland dun, hundar och kuddar.

 
 

 
 

Och nu är ledigheten slut för de här dagarna, ett nytt år har börjat och den där motorn inuti ska startas upp och sättas igång.

Jag älskar ju att höra den spinna, känna kraften.

Men även älskar jag när den får stå stilla i vila under några dagar och vara på service, när det enda jag är till för är att vara mamma och fru och en egen person som inte tänker på budgetar, resultat eller personal. När tiden går långsamt istället för fort och när kreativiteten bubblande tar sig plats i bröstet och gör så att jag går mellan rummen i mina innetofflor och ropar jag har en idé! Man kanske skulle…! till mannen och krafsar mig i huvudet.

Nu har jag fått vilan, fått servicen, och motorn ska startas. Snart, snart är jag inne på banan igen.

Men startsträckan, alltså.

Den finns alltid där efter en ledighet.

 

 

 

 

För er som inte redan vet det har jag nu glädjen att berätta att Anna-Malin med bloggen Helt Enkelt numera är en del av Elsa-familjen.

Anna-Malin är en av de mest begåvade människorna jag vet, och precis lika ödmjuk och mjuk som hennes bilder är vackra. Jag har ju haft äran att lära känna henne under de här bloggåren och det är med enorm stolthet vi välkomnar henne hit, till oss.

Hennes blogg hittar ni här (och som vanligt kan ni enkelt navigera runt bland alla genom att välja ”våra bloggar” allra högst upp till högeri fönstret när du är inne på en blogg).

Ett stort heja! och ett lika stort välkommen, Anna-Malin.

Vilken start på 2014!

 

 

 
 

Och så firades det nya året in igår, stillsamt, bara jag och de jag älskar allra mest tillsammans i Lutande Huset medan mörkret föll och tills grannarnas raketer klöv himlen (och vår gräsmatta, det är tur att man inte har skotträdda hundar).

Det var så skönt att ta det lugnt.

Varken mitt huvud, hjärta eller kropp hade orkat med att arrangera något storslaget eller bege sig på fest. Jag är lite trött i de där tre just nu. Vad jag orkade med var precis det jag fick; timmar av kärlek och god mat och sen en väntande säng bara ett rum bort som stod redo precis när vi kände att det hade varit skönt att krypa ner.

Fantastiskt.

 
 

 

 

 
 

Jag hade dukat bordet med Enjoy Candles, ljusstakar och guldiga julgranskulor. Lite fest får det ju trots allt vara. Och kvällens nyårsoutfit blev inte långkalsonger och en t-shirt trots att vi var hemma utan en silkig Malene Birger-blus som jag spanat på ett tag eftersom den funkar till typ allt och som nu kommit på 50% rea (här), ett av halsbanden från The Jewelry (detta) som fick ligga strax nedanför halsgropen och de där låtsas-skinn-brallorna från Stylelevel som är så sköna att de kan mäta sig med långkalsonger i vilket fall. Och så Mimmi-öron! Självklart skulle jag ha Mimmi-öron tyckte Buse.

Just öronen gjorde ju onekligen hela outfiten.

 
 

 
 

Buse fick själv välja vad han skulle ha på sig efter att han hade badat.

Inte så otippat skulle han vara Toumten! så han sprang omkring i sin älskade tomtedräkt även årets sista dag och har den fortfarande på sig där han ligger och sover just nu; formad som en ostbåge och med sitt huvud i pappas armhåla.

Älskade unge.

En mamma med Mimmi-öron och en liten tomte på nyårsafton.

Inga konstigheter.

 
 

 
 

Vi hade jag beställt vår nyårsmat från JohanP och det var sanslöst vad skönt det var att bara gå in där tidigare på dagen och hämta ut kvällens räddning utan att ha behövt lägga tid på att leta recept och spendera timmar med att laga sånt man kanske inte skulle tyckt om iallafall. Det är kul att laga mat, men den här dagen ville jag göra det så enkelt och njutningsfullt för alla tre som det bara var möjligt. Därför blev det hämtmat. Det var en briljant idé, det var vi eniga om när vi satt där och smaskade varsin hummerhalva med majonnäs.

Det kändes lite snuskigt att köpa en egen meny åt Buse, jag har trots allt lite gränser – så när vi åt vår hummer till förrätt hade jag köpt lite räkor till Buse istället.

 
 

 
 

Om det är nånting Buse älskar i matväg så är det nämligen fisk och skaldjur, så det var ett ganska enkelt val. Klart att han skulle ha god mat han också när det är nyårsafton (även om jag nu stoppade mig själv från att ge en tvååring en hummerhalva).

Jau äta räjor! sa han med belåten min och doppade stjärtarna i de kalla såserna.

Ja det gör du verkligen sa vi och njöt av hans mativer.

Så skönt att han är så lätt med maten.

 
 

 

 
 

Sen var det dags för huvudrätten.

För vår del bestod den av kalvrygg med potatisbakelse. Jag smäller av så gott. Jag är ingen stor fan av köttstycken annars men jag vet att mannen föredrar det framför fisk och jag var glad att jag tog det alternativet, för det var mört och fantastiskt och satt som en smäck till vitlöksbröden jag hade gjort. Buse fick krabba till huvudrätt, det var uppskattat. Och aningen kladdigt.

Det var för övrigt världens godaste vitlöksbröd. Ni måste testa själva.

 
 

 

 
 

Vitlöksbröden?

Jo, tokenkelt. Köp en stor rustik baguette på ICA. Blanda en halv förpackning Bregott med havssalt tillsammans med 6-7 pressade vitlöksklyftor, lite persilja och en förpackning riven Västerbottenost. Götta ihop det ordentligt (ni kommer ha typ halva laddningen kvar för mer vitlöksbröd dagen efter – och tro mig, man blir hooked så mer är precis vad man vill ha) och skär baguetten i fåror nästan hela vägen igenom men så att den fortfarande håller ihop. Bre smöret i fårorna, på båda sidor av skivorna.

In i ugnen på 175 grader i ca 12-15 minuter. Färdigt!

Dör.

 
 

 
 

Och sen så var det dags för efterrätt!

Vi fick mjölkchokladspannacotta med hjortron, och till Buse hade jag gjort en hitte-på-trifle med jordgubbar, chokladpudding, vispad grädde och Malteser-crisp. Den var väldigt uppskattad må jag säga.

Och där satt vi alltså, hela familjen, och åt god mat och så mycket vitlöksbröd att jag inte ens vill fundera på hur vi luktar nu – och när tolvslaget kom låg vi redan under täcket med fötterna mot varann och händerna intrasslade och tittade på SoA och höll på att missa hela grejen, men lyckades önska gott nytt över Buses huvud där han sov och kysste hans lockar också och var rörande överens om att

det här; en nyårsafton med mat, värme och SoA

var den perfekta avslutningen på ett år för oss, och den bästa starta på det nya.

2014, alltså. Bring it on, bara.

 

 

 
 

Det är alltså idag det händer.

Det nya året.

Då vi ska ta farväl av allt det gamla och se fram emot något nytt, då vi har en chans att mentalt ladda om och starta från början. Om vi nu behöver, vill säga. Jag försöker iallafall göra det, skaka av mig det gamla årets eventuella ledsamheter som regndroppar och tänka att nu börjar vi om.

Det är en ganska skön tanke, det där. Förlåtande.

Precis så som jag vill att ett slut ska vara.

 
 

 

 
 

Jag kommer inte göra några löften det här året heller; inte skriva några listor eller skaffa kort till något gym. Jag håller mer fast vid den där förlåtande inställningen; det får bli som det blir och jag vet att det blir bra. Oavsett. Jag ska kanske blicka inåt lite mer, förbanna fegheter som ibland hindrat mig det gångna året och utmana dom på ett annat sätt i 2014. Kanske ska jag förvalta det jag lärt mig om mig själv, och dagligen lär mig, på ett bättre sätt under 2014 – kanske ska jag älska fler och skratta mer.

Men det är inga löften.

Som sagt;

allting löser ju sig ändå i slutändan. Och det mesta i livet kan jag i vilket fall inte planera för.

 
 

 
 

Jag vet bara att det som kommer; det blir bra.

Hur skulle det kunna vara annorlunda?

Om man använder det man har i livet och gör det bästa av det så kommer på nåt vis resten av sig själv. Jag väljer att tro det.

Så idag firar vi in det nya året; flickorna, Buse, mannen och jag i det Lutande Huset med nyårsmiddag, Mimmi-öron och Sinatra, och vi gör det med glädje – inte så mycket för att ett år är över, utan mer för att det kommer ännu ett.

Ett nytt år, en ny chans.

Skaka av er regndropparna, vänner. Det är nu det börjar.