Det är ju söndag idag!
Det glömde jag nästan bort i min semesterdimma.
Men det är söndag och det innebär decembers sista inlägg för Sleepo; en liten tillbakablick på månaderna som varit och en liten smygstart på en efterlängtad mellandagsrea.
Inlägget hittar du här.
Chhatwal-överkast – come to mama!
Och så var den här resan slut.
Som alltid är det med vemod vi ger oss av, packar väskorna, beställer taxi till flygplatsen. Särskilt jag; jag blir så blödig när något tar slut – om så bara en vecka.
För det har varit en vecka för oss.
Och framförallt en vecka för Buse.
Denna vackra, älskade lilla skrutt som alldeles nyss låg som på bilderna och sov. Trygg, tung och tillfreds hela natten och fortfarande svagt doftande av lavendel och rosmarin av L:a Brukets kroppsolja efter gårkvällen när han låg på mage i hotellsängen och jag satt bredvid och masserade hans kropp i en halvtimme med varma händer.
Jag älskar tiden.
Ja, jag älskar tiden. Med honom. Särskilt så som den är på en ledighet;
otvungen och utan stress.
Full av energi och tålamod och utan en klocka som tickar inombords på väg mot något annat.
Det har varit fantastiska dagar – såna fulla med kärlek och bad och mat och en sol som gått upp, stannat kvar, och sen gått ner långt innan vi alla somnat i den där sängen med kakel som huvudgavel och en himmel av ljust tyg över oss.
Jag har njutit av varje sekund, tankat kraft. Och jag har somnat med Buses fot i min handflata och mannens rygg mot min panna.
Det försvinner ju inte, tack och lov.
Det finaste från den här resan tar jag ju med mig tillbaka;
mina två lockiga kärlekar och den där
fullkomliga och totala bristen på avstånd
jag så innerligt älskar.
De är ju ett Teneriffa för sig, var vi än befinner oss.
∞
Och vet ni vad? Dagens lucka är något alldeles speciellt! Den hittar ni här.
Dessa dagar, alltså.
De går så fort!
Trots att, just på grund av, vi inte gör någonting. Jag är konstant tillfreds, hela tiden med kisande ögon för solen och en gäspning dold i mungipan.
Imorgon hem, måndag jobba.
Sen är det bannemig ledigt igen.
Igår var det italiensk afton i huvudrestaurangen;
jag gick i favoritkjolen (den ni redan sett mängder av gånger, den funkar liksom till allt – finns här) och en sval, vit blus i matt siden med korsad framsida och längre bakstycke (härifrån) och de där mandarinfärgade skorna som Buse provar varje kväll; staplande genom hotellrummet med ena handen på sängen för att hålla balansen. Och hela restaurangen sjöd av mumlet från gäster och Sinatras tolkning av jul, och Buse fick skaldjursrisotto så krämig att han knappt hade tid att prata.
Det kommer bli svårt, det där.
Att komma hem och inte ha middag som väntar varje kväll; förberedd och vackert upplagd i rader, och vatten så kallt allt glaset immas.
Men vi har en kväll kvar, den sista, och några timmar till av dyrbar tid för barnbassängslek och den där känslan av galopperande kärlek som tar över hela kroppen när Buse klättrar upp i solstolen med vatten droppande från lockarna och lägger sig tillrätta på mitt bröst för att värmas.
Älskade semesterdagar.
Ni satt precis där ni skulle.
Idag, när solen stod högt och barnpoolen var välbesökt av plaskande barn, fick poolterrassen ett oväntat besök.
Där, lugnt gående över stenplattorna, kom nämligen den svarta svanen som bor i dammen en terrass ner och som tydligen blivit vansinnigt uttråkad och bestämt sig för lite äventyr. Herrejävlar vilken fart det blev.
Managern kom med stora steg i sin gråa kostym, ditlockad av ljudet från ivriga, småskrämda barn som tjöt av det oväntade sällskapet och deras föräldrar som bestämt försökte få dom att absolut inte klappa svanen utan hålla sig på andra sidan av poolen istället, på behörigt avstånd.
Så där stod han, managern, med ett stelt leende – ett såntdär som säger åhå jaha se där ja, detta var ju meningen he he he iiiingen fara, han är tam den lilla fågeln och väste i sin walkie talkie åt en stackars poolkille som tillslut kom småspringande över poolbroarna och, efter en sekund av tveksamhet, närmade sig fågeln med utsträckta armar för att schasa bort den från området efter att ha blivit anvisad med ett styvt pekfinger av den gråa kostymen.
Det blev hysteri.
Svanen undvek snyggt de schasande poolkillen genom att helt sonika ge sig ner i barnpoolen där en våg av skrikande barn kastade sig mot friheten med vatten sprutande kring benen för att komma undan, föräldrar gapskrattade åt synen och poolkillen stod rådvill vid kanten med hängande axlar.
Men –
slutet gott, allting gott.
Svanen steg upp ur poolen och vaggade bort igen, till managerns stora lättnad.
Och då kom nästa överraskning;
en man bärande på en vacker örn som balanserade på hans arm med vaksam blick och då och då överöstes med kyssar.
Buse blev trollbunden, såklart, kunde inte slita blicken från örnmannen och snart satt han där bredvid oss, med den vackra fågeln, och lät Buse klappa de mjuka fjädrarna samtidigt som han själv strök fågelns näbb med tydlig ömhet.
Hur gammal är den? frågade jag.
Åtta, svarade mannen och nöp i näbben. Han är min son.
Och det syntes. Han hade en kärlek så stark för sin fågel att den nästan gick att nudda med handen och när han gick satt Buse fortfarande kvar och tittade efter honom med handflatorna öppna och lycka lysande i ögonen.
Jau klappa öjjen sa han och jag höll med; ja du klappade örnen Buse.
Mycket större än så blir det nog inte för en tvååring.
Ni vet.
Vi har det fantastiskt här.
Värmen, tillsammanstiden, omgivningarna.
Och för egen del även den där njutningen i kreativiteten som kommer när jag bara har skriv- och fotograferingstid, inget annat. Orden hittar mig så mycket lättare då, när jag inte kommit hem från en arbetsdag och ska ha något att säga.
En dag får jag ta mig tiden till det där.
Bara skriva.
Resan är snart slut. För den här gången.
Men jag försöker att inte tänka på det, inte ännu, för än finns det tid kvar att njuta. Att sitta i solstolen med solen i ryggen och dricka juice, att doppa tårna i havet, att skratta hejdlöst åt Buse som varje dag hittar sig själv mer och mer och med oslagbart skön stil sitter bredvid sin pappa i egen solstol med solglasögonen på och glassar.
Han har swag, ungen. Det får man ge honom.
Det finns två frukostar till och en och en halv dag kvar att leva i.
På ett sätt vill jag inte att det ska ta slut, såklart. Men på ett sätt ser jag också fram emot att få komma hem, till Lutande Huset och flickorna och vår gran som stått uppe otraditionellt länge och nu med största sannolikhet behöver bytas ut. Till julklapparna som väntar på postkontoret (jag har skött alla julklappsinköp via nätet i år, jag vågar vägra sista-minuten-i-butiken-hysterin) och som ska bäras hem och slås in i fina paket och läggas på sin plats.
Och till en jul, såklart, som kommer spenderas både hemma och i Småland.
Men visst;
synen av en nybadad Buse som somnar utsträckt och avslappnad i skuggan kommer fattas mig. Och det lite vassa ljudet av palmblad i vinden blandat med det rytmiska svepandet av vågor som letar sig upp över strandpromenaden och in över poolområdet, känslan av total och fullkomlig avslappning.
Men jag ska bara arbeta några dagar i jul, sen är jag bara familjens igen och kan lägga all min tid på julbak, Buse-skratt och salukiöron.
Och det är ju inte över riktigt än.
∞
Dagens lucka i kalendern är ett måste för er som älskar kläder (och Vintage by Fé) och den finns här!
∞