Efter att ha kört i först snö och sen is och slutligen regn är vi nu hemma igen, i Lutande Huset, med väskorna stående precis innanför dörren och med en sömnig Buse som gäspar i soffan.

Allt är ju ett äventyr just nu för honom.

Jag ska strax sätta mig med bilderna från det senaste dygnet hos mommo, men tills dess tittar jag bara in och säger ett snabbt hej! och tipsar om att helgens inlägg hos Sleepo (innehållande ljuvliga doftljus och en helt bedårande liten kockmössa Buse fått av Banditen) nu finns ute HÄR.

Ses snart igen, vänner.

 

 

 
 

Och så var vi framme igen;

hos mommo och Sockervadds-Göran och de två skäggiga hundarna

och Buse springer runt med lycka i bröstet och ropar mommo! och provar glasögon och räknar pengar.

Och det är kallt här; jackan fick stängas och skorna halkade som Bambi mellan bilen och porten; det finns nästan ingen vind men kylan var ändå så påtaglig att det nöp i kinderna och sved i halsen och jag fnissade tyst åt mig själv där jag kasade fram längs trottoaren med påsar i händerna och väskan på axeln.

Och just det!

Missa inte att ni just nu kan tävla om en resa till Paris inne hos Yves Rocher (här) bara genom att bidra med era egna Style Secrets. Yves Rocher bad mig skriva en egen Style Secret jag med, så min finns med där också (ni hittar den i listan här). Hoppas att någon av er vinner! En resa till Paris, alltså. Det hade varit nåt.

Men ikväll blir det inget Paris här,

men gott och väl en soff- och matkväll i Småland i en lägenhet med tusen skåp och med en Buse som har lycka i bröstet.

 

 

 

 

 

Lördag, alltså. Som jag har längtat!

Här hemma spenderas den med att baka lussekatter med Buse, fotografera åt Sleepo och fylla huset med juldoft och klingandet av den här låten som motvikt till all den där stormen som bäddat in oss de senaste två dygnen.

Kände ni av Sven?

Här darrade eken på uppfarten av kastvindarna, soptunnor från husen åkte ut på åkrarna och vi låg ihopkurade i sovrummet och lyssnade på hur rutorna gnisslade i sina fästen när de försökte stå emot vindens försök att ta sig in. Och på kvällarna stod jag i dörren och såg hur planen flög lågt för att gå ner för landning mil härifrån, bara tanken fick mig att rysa och i vardagsrummet satt mannen och skrattade när jag sa fi fan, jag hade inte suttit på ett av de där planen om jag så fick tre miljoner.

Men idag är det lugnare, det är bara jag och Buse och Johnny Cash och en otålig väntan på att mannen ska komma hem från sin nattjour och lukta cykeltur och kyssa mig med vinterläppar och säga att han saknat oss –

för sen, när han har sovit, tar vi bilen till mamma och sockervaddsgöran och låter Buse få lite tid med sin älskade mommo.

Hej lördag! Du var längtad.

 

∞

 

Pssst! Så roligt att så många är med och tävlar i Julkalendern! I dagens lucka kan ni vinna en färg som jag tror att många av er är nyfikna på… Luckan hittar ni här.

 

 

 
 

Alltså.

Det här måste jag visa er.

Häromdagen när jag kom hem låg där ett vitt, vadderat kuvert i brevlådan. Tjockt, tungt och hela vägen ifrån Finland.

Jag blev lite konfunderad. Jag hade mig veterligen inte beställt något från Finland den senaste tiden och jag kände inte igen handstilen eller namnet på baksidan som stod som avsändare. Jag fingrade på det hela vägen in i huset, vägde det i handen och tänkte så det knakade.

Men vad det var skulle jag aldrig kunnat lista ut.

 
 

 

 
 

Inuti det vita kuvertet låg nämligen en bok och ett långt brev.

Ett brev från en tjej i Finland som läser min blogg och som hade sett att det var författarträff med Märta Tikkanen i närheten och bestämt sig för att gå dit. Inte för egen skull, utan för min. För att hon vet att jag avgudar Tikkanen och tänkte att jag nog skulle bli glad för en liten hälsning.

Glad?

Jag är gråtfärdig.

Denna fantastiska människa har alltså tagit sig tiden att åka iväg på en författarträff, få en bok signerad till mig och dessutom reflekterat över det i ett av de härligaste brev jag någonsin fått. Och det är inte boken i sig jag är gråtfärdig över, hur mycket jag än älskar Märta, utan tiden. Tanken och tiden som en vilt främmande människa lagt ner på mig bara för att hon läser min blogg.

Jag vet att världen är upp och ner ibland och att allt ibland kan kännas jävligt, men sånthär.

Sånthär, och alla era ord och mail och er omtanke, visar på all den kärlek som trots allt finns där, oss människor emellan, och som gör det så förbaskat vackert att leva.

Tack.