Ja. Jag fortsätter på boa-in-sig-temat.

Det är ju en sån årstid nu, inte sant? Ialllafall för mig.

Jag vill vara hemma och vara varm och omge mig med mjuka tyger och fluffiga kuddar; jag vill äta sånt som är gräddigt och lent i smaken och mest tända ljus som doftar vanilj och värme.

Helst av allt vill jag hitta Sveriges tjockaste duntäcke och sen snurra in mig i det som en nöjd kåldolme och spendera precis varenda kväll just så. Inlindad. Nöjd.

Är inte det en plan, så säg?

 
 

 
 

Så ja;

jag har snöat in på det där med boande. Ni får ursäkta. Men jag upptas verkligen just nu av det där aldrig sinande behovet av mysighet och bekvämlighet. Jag vill inte ha några skarpa kanter eller strama linjer; jag vill ha ett moln av cashmerebyxor (jag pratar om de här, jösses) och dun och bomull och fårfällar att värmas ännu mer på bland kuddarna. Jag vill ha choklad, lugna samtal, innerliga skratt med vänner och lagom långa promenader de dagar himlen är hög och vinden stilla nog för att bara nypa rouge högst upp på kinderna.

Jag vill låsa in mig, ha en oas, till april kommer med fågelsång och nyfikna blomsterstjälkar och väcker lusten för annat hos mig igen.

Tills dess?

Just det här, inget annat.

 

 

 
 

             Väst med stickad krage     jeans (gamla)    skor    oversized tröja med text

 

 

Onsdag.

Redan? Ja. Redan.

Och hösten kommer starkare för varje dag; så fort att man knappt ens ser skiftningarna längre – allting börjar gå från starkt rött till smutsigare senapsgult och träden kämpar för att skaka av sig alla löv innan vintern kommer. Det är vackert så man får ont litegrann.

På jobbet är det intensivt som det bara kan vara den här årstiden; dagarna går fort fort fort och oftast hinner vi bara hälften av vad vi hade tänkt men det är så jag vill ha det. I tempo, framåt, på väg mot utveckling och förändring och förnyelse. Att slippa förvalta, ni vet. Vi har ju pratat om det där förut.

Men nu är det alltså mitt i veckan, lika många dagar kvar till helgen som det varit sen den förra, och morgonljuset har inte ens kommit ännu.

Hoppas ni får en fin dag, ni också.

 

 

 
 

Den här morgonen tar jag det lugnt.

Hasar runt i tossor, dricker té, huttrar lite åt kylan som smugit sig in och försöker att bara snegla åt det berg av arbete som väntar på hemmakontoret. Ett litet tag till kan jag kanske förtränga det.

Ja, idag är min ”arbeta-hemma-dag” och den ska spenderas till stor del i mjukiskläder. Det är tjusningen med att arbeta hemma; man kan ha världens skönaste pyjamasbrallor på sig precis hela dagen om man vill, och så kan man äta en bit kladdkaka till lunch om man nu känner för det (klart man gör). Och så kan man skratta åt att det uppenbarligen är precis lika svårt att få köpa en bil av en bilhandlare som det är att få hantverkare att dyka upp i utlovad tid. Så himla märkligt det där.

Men; hemmadag!

Dags att starta den nu, antar jag.

 

 

Det var dags att tanka tjejkraft igår.

Ni vet; den där styrkan man bara får av goda vänner och deras skratt, när man kan sitta ner i någon timme och prata om mest ingenting medan hösten kastar vindar mot rutan strax utanför.

Så det var precis vad jag gjorde; åkte in till Hyllie för att möta upp Banditen och gå på Hemmaliv-mässan (ganska fattig mässa om jag får säga det själv) och mummelprata mellan montrarna om sånt som hänt sen sist och sånt vi hoppas ska hända till nästa gång.

 
 

 
 

 
 

             armband

 
 

Sen blev vi vrålhungriga så det var tur att Fru Sederblad kunde sladda in på parkeringen med sin Mini så att det äntligen kunde vankas lite lunch. Jag säger bara; Vapiano. Dör. Jag åt en Arrabbiata med extra mycket chili och snuskiga mängder parmesan och även om portionen var anpassad mer för en kroppsarbetande 120-kilos-karl så slukade jag allt på sisådär en kvart. Det där med mässbesök tar ju på krafterna.

 
 

 
 

 
 

Och när personalen tillslut, genom att plocka undan våra tallrikar, subtilt försökte få oss att förstå att det var dags att lätta och gå nån annanstans så konstaterade vi att det där med extra chili och med en himla massa pratande gör en förbenat törstig. Så vi tog rulltrappan upp till Joe & The Juice och ockuperade deras ytor istället med våra väskor och kameror och högljudda skrattande, tills allt uppdämt fniss fått lämna kroppen och vi satt urlakade med varsin färdigdrucken juice i handen och bara log mot varann. Då var det dags att bege sig hemåt igen. Då var liksom uppdraget utfört.

Så. Efter en sväng för att köpa Wasabiärtor, lite kramande med de där två tossorna och allmänt fightande med höstvinden styrde jag kosan hemåt till de tända ljusen, soffan och Busens svaga doft av vanilj. Fulltankad med tjejkraft och återigen så glad över de vänner livet gett mig.