Ja, vad gjorde vi mer när vi var borta?

Inte mycket.

Det var ju liksom det som var meningen.

Vi tog en kort promenad innan middagen, mest för att jag skulle få känna på skogen litegrann och kunna beklaga mig över bristen på skog i Skåne och vad den bristen gör med min själ, och sen tog vi ett bad, bytte om och gick ner för att äta.

För att äta – det är bra grejer. Det rekommenderar jag varmt.

 
 

 

 
 

Vi fick mumsig kantarellsoppa, kött, chokladbakelse att dö för, ostbricka, små runda bullar och tryffelsmör. Och min favorit av alla favoriter var där! Den mannen är så vansinnigt bra på det han gör att jag helst vill ställa mig upp och skrika han borde bli befordrad! Nu! och veva med armarna, men så kan man ju inte göra.

Jag blir bara så glad när det är rätt person på rätt plats.

Det gör liksom hela upplevelsen.

 
 

 

 

 
 

Sen sov vi ut, vaknade till utsikten och till varma scones med sylt och grädde, satt gäspande och fyllde på förrådet av kolhydrater som om vi laddade för ett Vasalopp, och drack apelsinjuice med den där perfekta syrligheten som får det att sticka lite i gommen.

Och det var vår ett-drygt-dygns-semester.

Ett drygt dygn av lättja,mat och närhet för att sen kunna ta sig an vardagen ännu mer.

 

 

 

 
 

På sommaren är det väldigt, väldigt skönt med ett stenhus från 1800-talet. På vintern?

Not so much.

Första vintern vi bodde här så var det löjligt kallt. Löjligt. Vi låg påklädda under duntäcken med hundarna tätt trycka mot oss och täckena uppdragna till näsan och det kom rök ur munnen på oss när vi pratade. Jag skojar inte. Rök. Inomhus.

Det gick bara att skratta åt eländet.

 
 

 

 
 

Så varje år har vi uppgraderat lite.

När Buse kom installerade vi en värmepump på ovanvåningen också för att verkligen ha det behagligt och babyanpassat, utan rök ur någon mun. I vintras blev det nya duntäcken. Och i år?

De här.

Alpacka-fluffisarna.

 
 

 

 
 

Jamen, hur söta?!

Och perfekta mot alla kalla golv när graderna börjar krypa neråt och snön inte isolerar alls lika bra som man kunde önska. Såg dom i Beach House’s nyhetsbrev och var tvungen att kasta mig på Google för att se var de fanns, hittade dom efter lite sökande (här inne, som nu dessutom har 20% på lite annat Beach House:igt om man är på jakt efter det) och såg till att förse både mig och Busen med varsitt par.

Mannen, som är en polar bear och typ vinterbadar och har sig, avböjde vänligt ett eget par men jag är förtjust i mina och Busen är mer än förtjust. Han sover med dom. Jag skojar inte. Och så tågar han runt här hemma och ser ut som en rysk alpstugeägare och får mig att skratta så jag dör litegrann.

Men, nu är vi redo för ännu en vinter i lutande huset.

Bring it on, bara.

 

 

 
 

Minns ni Cecilia?

Jag träffade henne i Göteborg under invigningen av Rapunzel när hon var inne för att klippa till den peruk hon använder efter sina cellgiftsbehandlingar.

Hon är nu friförklarad från cancern och har startat ett nytt projekt som fått en hel del uppmärksamhet där hon fotograferar kvinnor och deras peruker – och så snart hon har fått ihop 25 kvinnor ska det bli en utställning där intäkterna går till Cancerfonden.

Men just nu har hon bara 16 modeller, och behöver alltså fler. Som har blivit skalliga av cancerbehandlingarna och kan tänka sig att vara en del av projektet. Kanske du eller någon i din närhet känner att det är något ni skulle vilja göra?

Mer om Cecilia och hennes projekt kan du läsa här.

Bara maila henne om du har några frågor.

 

 

 

 

 
 

Det är så viktigt att få rå om varandra också.

Ta tid till att lyssna på varann, ställa frågor, prata om sånt som man brottas med på jobbet eller funderar på att göra. Att röra vid varann och försöka vara ett bollplank, att skratta åt varandras skämt (mest mina då, jag är ju vansinnigt rolig) och planera hur man vill att hösten ska se ut.

Tillsammans.

 
 

 

 

 

 
 

Ett knappt dygn av tillsammanstid högst upp på åsen,

med duggregn och doften av äpple och löften om höst i luften.

Mer behövs inte för att nästan helt vara i fas igen.