Det absolut bästa med den här årstiden är motsatsen till det som är det absolut bästa med sommaren. Längden på dagarna.

På somrarna älskar jag att det finns så mycket dag kvar när man kommit hem att aktivera sig på. Grilla, vara ute, åka och bada, äta glass. Det jag gillar med den här årstiden är det motsatta; hur lite dag det är kvar. Att det är okej att komma hem och krypa upp i soffan och äta mannens helt otroliga köttfärssås med färskpasta och peccorino, och se avsnitt efter avsnitt av The Closer med ljusen tända. Att få vara lat och introvert och bli mjukare över höfterna efter massiva kolhydratsladdningar, att få bygga kokonger av plädar och ull.

Jag tror att vi är ganska lyckligt lottade med det där i Skandinavien; att vi har lyxen att få alla årstider. Några månader att vara aktiva, några månader att hämta kraft, några månader att med förväntan vänta på antingen det ena eller det andra; antingen sol eller mörker.

Och nu;

nu är verkligen tid att få njuta.

 

 

 

 

Igår var det Fru Sederblads tur att känna sig lite under isen. Jag vet inte vad det är. Kanske något i den Skånska luften? Men oavsett, det var hennes tur att känna sig nere och våran tur att vara de som åkte dit för att pigga upp.

För när man är nere är man inte alltid så sugen på att hänga inne i stan bland folk, och då kan man sannerligen behöva hembesök.

Sagt och gjort! Banditen och undertecknad ryckte ut.

 

 

 

 

 

 

Vi fick scones, fortfarande varma, och jag tryckte i mig imponerande mängder ost och ville mest prata om Hasse Aro, men det avstyrde dom snabbt. Så vi pratade om tonårshormoner istället, och huruvida sconesreceptet var Leilas eller Banditens och om det var trevligt med ny sommarvärme i veckan eller ej. Sederbladskan röstade för sommarvärme; jag och Banditen emot.

Nån måtta får det ju vara, tyckte vi. Nu är det ju ändå September.

 

 

 

 

 

 

Och ja, det där är den enda bilden jag har på Sederbladskan från gårdagen – lite suddig på väg mot diskmaskinen. Men så får det vara när man är lite hängig. Man kan ju inte alltid vara på topp.

Efter sconesen flyttade vi oss till soffan för att agera amatörpsykologer och se bekymrade ut.

Är det hösten? frågade Banditen. Pms?

Hasse Aro? frågade jag. Eller behöver du ett nytt projekt?

Sederbladskan lät oss hållas tills vi hade konstaterat att hon nog helt enkelt behövde vara hemma lite mer och ha lite mindre semester så skulle det mesta ordna upp sig.

 

 

 

 

 

 

Och så fick vi träffa den här skönheten.

Jamen, hur söt?!

Kattungar alltså, de är som balsam för själen. Det tog inte lång tid innan jag satt på golvet och jollrade till katten och frestade med snöret från Banditens fårskinnsväst och var som uppslukad. En liten grå tussboll med stora ögon, liksom. Hur ska man motstå det?

Ja.

Så var alltså gårdagens upp-peppnings-besök. Någon timme full av scones, ost, hemmaterapi och kattunge-gos. Om inte det hjälper själen så vete tusan vad.

 

 

Det slog verkligen till och blev höst över en natt igår.

Jag vet; man säger att det fina vädret ska komma igen och att det bara var en ”fas” (som om väder har faser) men jag håller nog fortfarande gärna kvar vid den där känslan som gårdagen ändå gav. När man kunde ha stickad tröja på sig hela dagen och molnen var blyertsgrå i horisonten och regnet så tunt och flygande att det var som att gå i dimma.

Jag tar gärna emot det just nu. Min kropp tar gärna emot det just nu.

Det lite lugnare tempot. Kvällarna i soffan framför Body of Proof med en skål chips balanserande på knäna och en sovande saluki under armen; de lite mörkare dagarna när koncentrationen kan vara på arbetet istället för på solen utanför och havet som nånstans lockar. Busens doft av jord efter att ha lekt ute i trädgården, flickornas envisa tassavtryck av fukt över trägolvet.

Det är en fin och förlåtande årstid vi går in i,

vad man än må tycka om kylan.