Jag fick ju inte ”bara” skor på min bröllopsdag.

Jag smäller av!

Fick även något alldeles, alldeles underbart som jag för längesen satte ihop i en ”en-önskelista-på-sånt-man-dör-lite-av” och sen dess har beundrat.

Kan ni gissa?

Jo.

Nånting från Sophie by Sophie.

Och inte vad som helst; utan det vackraste smycket i hela Sophie by Sophie-kollektionen inne hos KyssJohanna –

något tidlöst och så vackert att jag tappar andan.

Skruvarmbandet!!!

Och det roséfärgade, såklart. Det vackraste.

Jag ska sova med det på.

Känns som ett smycke som kommer hålla sig vackert hur länge som helst;

som kan sofistikera upp en enklare outfit och som passar precis lika bra på jobbet som på middagar eller till vilken vardag som helst. Tjockt, feminint och tar plats utan att ta över.

Ja.

Det är tingeltangelkärlek det.

Och idag är det fredag och efter jobbet beger vi oss på en minisemester på en natt, maken och jag, för att runda av bröllopsdagsfirandet. Det är liksom ingen ände på härligheterna nu, jag vet. Ibland är det bara att sitta tillbaka i båten och se till att njuta av färden.

Det är precis det jag försöker göra nu.

Hur vackert är det inte nu?!

Jag älskar den här tiden på året när morgnarna ger åkrarna dis och solen är röd då den går upp.

Det är ju så det gör ont i magen, det där ljuset.

Vi hade världens mysigaste bröllopsdag igår.

Åt mannens kräftpasta, pratade, höll varann i händerna på bordet mellan tallrikar och bestick, tände ljus och skrattade åt gamla minnen. Det behövs ju egentligen inte mer, inte alls. Men vi har bokat en liten get away på fredag också – bara ett litet dygn på tu man hand; lite tid att andas ut tillsammans och kunna njuta av lyckan över att det banne mig blir bättre varje år. Äktenskapet. Som om det är bitar i ett pussel som får lenare kanter dag för dag.

För det är jag så oerhört tacksam.

Foto: Mikael Stiller

Vi firar bröllopsdag idag, den skäggige och jag.

I tre år har vi varit gifta.

Låter kanske inte så mycket för de som varit gifta i tio, femton, tjugofem – men det är mycket för oss. På ett bra sätt. För det är tre år som jag har fått leva med mitt ankare; med den där stubbige mannen som för lite över fyra år sen höll min hand bredvid ett glas Sangria efter att först ha frågat om lov.

I tre år har han tagit hand om mig på all de där sätten jag försöker vara mån om att berätta för honom hur mycket jag älskar. De där små men livsviktiga sätten; som det där med att alltid ha mynt till kundvagnen och att han varje morgon, utan undantag, lägger fram datorn åt mig på huvudkudden bredvid min innan han går till jobbet så att jag kan vakna till liv genom att läsa mail medan jag fortfarande ser i kors av trötthet.

Det är sånt som är så viktigt.

Doften av rostat bröd han lämnat efter sig i köket när han åkt till jobbet, kupévärmaren han ställt in på timer i bilen när frosten kommer så att jag ska slippa skrapa rutan, grinden han byggt ut mot grusvägen för att flickorna inte ska jaga harar över bondens åker. Hans tummar som hittar alla knutor jag har mellan skulderbladen, hans hår som lockar sig i min handflata när jag sover och instinktivt grabbat tag i en tuss som nån slags snuttefilt.

Hans aldrig sinande tålamod, hans genuina kärlek till Busen och hans förmåga att låta min otålighet rinna av honom som regnet på ett paraply.

Och det vackraste av allt;

hur hans bekymmersrynka mellan ögonen, den som var avgrundsdjup då vi träffades,

blir mindre för varje år.