Jag mår bättre nu.
Eller bättre och bättre – jag har fortfarande spenderat dagen i en stickad tröja, ullsjal och tjocka brallor trots att termometern visade på +25 grader och jag tyckte inte ens att det var särskilt varmt. Men krypningarna har lagt sig, rastlösheten. De där ilningarna i tänderna som kan driva mig till vansinne och som får mig att tugga på sugrör och muttra svordomar åt Banditen som sitter på andra sidan och skrattar med kärlek.
Och så vill jag säga tack.
För alla härliga, varma, bubblande kommentarer när jag är lite nere, för alla mail och hälsningar och för de gånger på stan som ni kommer fram och lägger en hand på min arm och säger jag ville bara säga att jag läser din blogg och får mig att flina som ett fån eftersom jag fortfarande inte kan vänja mig vid det där, aldrig, att folk faktiskt läser. Och känner igen.
Tack för alla tips och månar och menstruationer och stress och väder och gud vet vad, för att ni bara kastar ur er saker ur hjärtat och känner att ni kan göra det utan att det blir konstigt. Tack för att ni alltid, alltid är snälla och tålmodiga – även de gånger jag är ointressant eller oinspirerande, när jag inte har orden som ni helst vill ha dom eller när jag syns för mycket eller för lite eller när jag planerat dåligt och fått in för många sponsrade inlägg på en gång.
Det är aldrig min mening. Jag är bara människa.
Ibland har jag mycket ord, ibland lite, ibland tycker jag att det är fantastiskt roligt att blogga, ibland sitter jag med tom blick och stirrar på skärmen och vet inte vad jag ska få ur mig eftersom jag är i obalans eller jag bara är opepp eller helt enkelt inte är på humör. Tack för att ni ser det också, men väljer att inte lägga så stor vikt vid det. Och tack för att ni, när jag planerat dåligt, bara bläddrar förbi ”i samarbete med” som en annons i en tidning och läser det ni vill istället för att kasta sten.
För jag driver ett företag, och de inläggen är en stor intäkt för mig. Och ni ska veta att jag alltid, alltid ser till att försöka planera så att det ska kännas okej med mängden och så att jag varje gång jag har ett sånt inlägg ser till att ge er minst ett ”vanligt” också – så att de inte ersätter ett vanligt inlägg, utan bara är en bisats. Och det är en balansgång det där, såklart, men nånstans har jag gjort valet att den intäkten ger möjlighet till så mycket spännande vidareutveckling här inne att den är värd det. Och det är ett val som jag fortfarande står fast vid, just av den anledningen. Att det lägger grunden till något större i långa loppet. Att den gör att jag kan utveckla med mitt egna företags pengar; ingen annans. Och det är det jag nånstans tror att även ni förstår, och just att ni gör det får mig att vilja krama er allihop. Från vettet.
Men ibland blir det fel och det blir två, som den här veckan, och ibland är det månader emellan.
Jag ber om ursäkt för det, för när det blir för tätt.
Det ska ni veta. Det är aldrig min mening.
Men iallafall.
Jag är i lite bättre balans nu. Oavsett om det beror på månar eller menstruationer eller väderlag, eller på det faktum att Banditen druckit chai med mig i stan i någon timme och att jag fått indisk lunch och att jag numera är innehavare av rött hår igen, modell pyttelite kortare. För visst var det dags att bli lite mörkare igen nu när september är så nära? Jag tyckte det.
Bilder får ni såklart se, men det får bli imorgon (om ni inte har Instagram, då finns jag på @attvaranagonsfru där man kan se min nya mycket franska och mycket vuxna frisyr) för nu måste jag ta ett bad med mängder av tångsalt för att på riktigt slappna av, och sen väntar en kväll av ännu mer ljus och ännu mer choklad – för att på riktigt vara på den säkra sidan.
(Och just det! Vinnaren av cykeln? Det blev A-C Frödén. Grattis! Du har mail).
Och återigen; tack för peppen.
Ni är närmare mig än ni tror.
