Nej, intet nytt här.

Fortfarande öronlock, pepparkakor, muffinsdoft och en buse som går fler och fler stapplande steg över brädgolvet; han står på vajande ben med soligt leende och tar andan ur mig. Säger mmmma, paaa, mpa! (lampa), t-ta (titta) och där, ibland med så klockrent uttal att vi tjuter till och applåderar och upprepar ordet gång på gång för att framkalla det igen – trots att det oftast bara får honom att skratta och gå tillbaka till sina enkla förkortningar igen.

Det går så fort, livet, nu när man har nåt att mäta det i.

Jävla öra, alltså.

Nu sitter jag här hemma och säger aj aj aj och pekar mot högerörat och ser ynklig ut, tills mannen plockar fram kika-i-örat-mojängen och stirrar in där i gången och hummar och fortsätter att konstatera att jag nog borde ta de där dropparna tre gånger om dagen iallafall – trots att de gör mig döv och trots att det får mig att pensionärsgasta på kontoret åt alla som försöker prata med mig.

Så det är synd om mig idag. Inte hemskt synd, men lite lagom. Så jag gör det som hjälper mot det mesta – jag bakar muffins och vevar frosting tills armen domnar bort (jag är inte så armstark, nej) och sitter sen hukad framför spisen och kikar in på hur det växer i mina formar medan Världens Bästa Doft av pepparkaka/citronmuffins sprider sig i köket.

Muffins. Det är medicin det.

Man blir ju lite trött av mörkret.

Eller man och man. Jag blir det. Mestadels skön-i-kroppen-trött, sådär så att man mest vill sitta under en filt och kränga choklad, men ibland även aldrig-riktigt-vaknat-trött. När jag snubblar över kullerstenens kanter lite enklare än vanligt, och när Pågatågens mjuka gungande är så sövande att jag mest vill luta huvudet mot den grånande mannen på sätet bredvid mig och slumra lite.

(Vilket jag såklart inte gör. Han skulle nog bli fasligt förvånad då).

Men iallafall.

Idag är en aldrig-riktigt-vaknat-dag.

Det går nog över.