Att ha haft underbara dagar med barnen.

 

I onsdags tog jag ju pojkarna och åkte i förväg till Drömmen. Tjuvstartade semestern lite eller vad man ska säga. Det har märkts så tydligt på Noah sista tiden att han har velat ha lite ledigt, och jag har försökt korta av dagarna så mycket det bara går för att ge honom just det han vill ha; tillsammanstid. Leo är ju i en helt annan fas och älskar att leka med kompisarna på förskolan (däremot lite skör över att han haft sin sista dag på föris, vemodigt såklart), men Noah har tydligt velat vara nära och då vill man ju göra så gott man kan att försöka, så det var SÅ SKÖNT när det sista var avslutat i onsdags och jag kunde köra och hämta pojkarna för att starta semestern tillsammans. Mammasamvetet andades ut i bilen på vägen upp.

Och jag måste säga att det är en enorm jäkla skillnad på det här året och förra vad det gäller enkelheten; att Noah är två underlättar enormt mycket. Tänk att ett år kan göra så mycket i hur vardagen ser ut? Förra året fick man springa som en tok och passa passa passa, men i år får jag saker gjort (nåja, men hyfsat iallafall) och Leo är dessutom alldeles fantastisk vad det gäller att hjälpa till – både med Noah och med saker jag behöver. Bara en sån sak som att åka och bada; i år kan jag sitta vid den lugna lilla insjön som man får vada ut typ en kilometer i för att ens få vatten till naveln och bara titta på pojkarna när de badar; Noah vid kanten med vatten upp till knäna och Leo en bit ut med vatten till naveln. Milsvid skillnad.

 

 

Så vad gjorde vi då?

Jag skruvade ihop uteköket, till exempel. Vi vittjade jordgubbsplantorna. Mormor och Göran kom förbi och spelade BeyBlade med Leo (gud alltså, nån mer som har barn som är besatta av det där?). Det badades, både i sjön och i det lilla plåtkaret – med sällskap vid sidan om såklart. Och sen de där dråpliga sakerna också som man inte är utan när man har barn; som när jag vaknar på morgonen med världens jäkla ryggskott och nästan gråter när jag ska få ner Noah för trappan, och Noah sen startar morgonen med att slicka i sig hundhår från soffan (ja jag vet, fråga inte) och sen spy rakt ner i resväskan med rena kläder (av alla ställen i huset) och man kommer ut och ska köra till sjön bara för att konstatera att barnen kommit åt nåt lyse i bilen och att den därför nu är utan batteri och vägrar starta.

Häpp.

 

 

Men, det är ju sånt som löser sig. När man har världens bästa grannar och världens bästa Mormor/Göran.

Den ena grannen kom med batteriladdare och kopplade in min bil (samma granne som kommit och rensat mina stuprör 5 meter upp i luften sista jag var ensam här med barnen, som fixat strömmen när den gått och som kört upp en stor tunna med sjövatten till mina blommor så jag ska slippa “att bära så mycket”). Mormor och Göran bjuder in oss för lunch och ryggavlastning, och leker sen med barnen och badar i sjön och gungar på lekplatsen så att min stackars rörelseapparat får vila. Och den andra grannen kommer med egengjord flädersaft som han sträcker över grinden och hoppas att jag ska tycka om. Så fint alltihop att jag kan börja gråta.

Och lite tårar har det varit också. För Tooka var extremt hängig i torsdags, ville bara sova och var inte alls sig själv, men repade sig fint på fredagen. Igår såg jag att hon är EXTREMT svullen över lymfkörtlarna – de är som små hönsägg nästan – och min pragmatiske man klämde på dom och förberedde mig på att det kanske inte bara var en enkel infektion den här gången. Hon är ju gammal, jag vet det, och svullna lymfkörtlar KAN ju skvallra om något mer allvarligt, som cancer eller annat men djursjukhuset lugnade mig lite och menade att det inte var akut i vilket fall och att jag kunde avvakta tills i mitten på veckan iallafall. Nu är hon ju som vanligt, pigg och så glad som en Tooka nu kan vara, och det i kombination med hennes hängighet i torsdags pekar ju lite åt att det absolut kan vara till exempel en halsinfektion som gett henne svullnaden och att den snart kommer lägga sig nu när hon repat sig. Men jag måste ju ändå mentalt förbereda mig på att ta henne till veterinären i veckan och kanske få reda på det där man absolut inte vill få reda på som djurägare. Ja, ni förstår ju. Helvetet.

Men, vi får tänka positivt inte sant? En pigg och matglad Tooka, varmhjärtade grannar, två pojkar på efterlängtat sommarlov och en pragmatisk äkta hälft som kommit och är vår i fyra veckor.

Livet, det också.

 

13 thoughts on “Att ha haft underbara dagar med barnen.

  1. Ta hand om varandra ❤ // Vill komma till Ystad med mina barn på endagsbesöket. Kan du rekomendera något som är värd att se? Tack på förhand
    Kram Magdalena

  2. Vilka tröstande ord om att det faktiskt blir enklare med små barn! Min är 17 månader och herrejävlar vad man springer! Behöver helst vara på max en armlängds avstånd för att passa så han inte river ner någons älskade krukväxt eller tar ett steg ut i absolut ingenting gärna från hög höjd! Men då vet jag, då kan jag se fram emot nästa sommar! 😉

    Önskar dig en fortsatt ljuvlig sommar och ledighet! 🌸

  3. Du är superduktig på att skriva! Så målande. Lägg därtill alla superfina bilder.
    Har ni långt mellan drömmen och hemmet?

  4. Tankarna på ett ev tredje barn har ofta handlat om just den jobbiga perioden när de kan gå och springa men inte har vett att akta sig för saker. Att inte kunna äta färdigt, släppa iväg dem med vänner/syskon på små äventyr utom synhåll och liknande – så jobbigt 😅 Skönt när de blir äldre. Njut i Drömmen!

  5. Åh Emma❤️Känner så igen det där kaoset som allt som oftast infinner sig med två små och allt de hittar på både frivilligt och ofrivilligt😂Hoppas innerligt att din rygg snart är bättre och att Tooka får vara hos er länge till💕Oron för en älskad familjemedlem är hemsk.

  6. Gillar att läsa när du skriver om Drömmen.. det är ju så nära mig.. eller ja nära mina föräldrar iaf.. frågade min pappa vilka som bodde nära dig. På det du beskrivit i bloggen har pappa räknat ut vilka d är😍 han säger också att du har väldigt snälla grannar!! Det är ngt visst när människor som egentligen inte “behöver” ta hand om en gör det! Och d är fint när ngn annan sätter ord på hur d är att leva där ute på landet! Livskvalitén – njutningen-lugnet!
    Bara tanken på att behöva ta bort en hund😱😱 fiii F-n. Får ont i magen av bara tanken.. kommer aldrig glömma när vi tog bort vår. Vidrigt, men samtidigt vackert att få låta ngn man älskar så högt befrias från plågor! Det va hennes tid att gå.. och vi fick vara med till sista andetaget. Nära, lugnt å stilla! Men låt oss hoppas att Tooka har lång tid kvar! Denna vackra och enligt din beskrivning “svåra” hund💕

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *