Idag har vi ettårig bröllopsdag, mannen och jag. Ett år sen vi stod i fiskekyrkan på västkusten och skrattade åt varann med sammanflätade fingrar.
Tänk att jag hittade Honom tillslut. Scout Valiant. Han fanns på match.com i en båt, iklädd ett par oreanga regnbyxor med hängslen och ett par solglasögon – bakom honom bara hav och himmel, inget annat.
Där fanns andra bilder också; Scout Valiant på fjällvandring. Scout Valiant i en tågkupé med tshirt och allvarlig min och med en alldeles för tjock bok i knäet. Scout Valiant i keps kisande i solen framför någon byggnad jag inte vet namnet på. Scout Valiant i sepiafärgad närbild med bekymmersrynka och början till lockar i håret –
Men framförallt båtbilden; salt och avslappnad och med ansiktet mot solen. När jag såg den visste jag. Och på den vägen är det.
Vår första dejt? Han kommer att hävda att det var ute, vid en långsträckt bar bland en massa andra människor, och det må så vara. Men för mig var det gången efter; när han väntade på mig på torget med ryggen mot och han var alldeles randig och khakifärgad och solvarm och jag var fjärilsnervös och jäktad. Vi satt mitt emot varann och drack sangria och efter en timme fann hans hand min över bordet och efter det spelade ingenting annat någon roll; jag tror att jag pratade för mycket som jag alltid gör och solen gick ner och när han följde mig till taxin var hans rygg stark under min hand och jag minns att jag tänkte det här är på riktigt! innan han lutade sig mot mig och tog farväl med en hand om min nacke och med näsan i mitt hår.
Jag minns fortfarande när jag blev förälskad. Jag kom hem till honom och hans golv knarrade välkomnande och det var stramt blandat med mjukt och jag skrattade åt hans upprullade ändar på kaviar- och tomatpurétuberna och den natten sov jag djupt i hans smala säng och hela natten var han vaken och höll mina händer i sina båda och när jag vaknade den morgonen var hjärtat fågellätt och luften mjukare att andas. Herregud, det var bara 26 månader sen vi träffades – fortfarande och alltid är han den jag vill komma hem till och berätta allting för. Och jag vet att jag har valt rätt. Varför är det så – hur kan man veta?
För att det första jag gör när jag vaknar är att sträcka ut handen för att känna att han är där.
Därför.
