Häromdagen återvände jag till Vindåkra igen och bläddrade bland klänningarna och kikade in herrbutiken och vände upp-och-ner på inredningsbutiken och doftade på alla ljus och skaffade en halvläskig tavla till någon jag tycker väldigt mycket om, och det är så vansinnigt roligt att hitta de där små ställena man inte visste fanns och som man gärna fortsätter att svänga inom så fort man har möjlighet. (Jag förälskade mig lite i de randiga DAY-kuddarna ni kan se på bilden. Med 50 % rea kliar det en aning i fingrarna kan jag lova). Jag tycker att det är så häftigt när man ser att det finns passionerade människor som slår sina kloka huvuden ihop och, tja, åstadkommer något. Bygger upp något själva och driver det framåt och får det att lyckas. Jag antar att det är lite av dragningskraften i det där stället.

Nu ska jag slänga i mig lite lunch och försöka sluta kallsvettas över att vi har lagt ett bud som någon kanske bjuder över på ett vingligt hus med gula golv. Och hörreni – tack så hemskt mycket för alla tips några inlägg ner angående skövlingen.

Om ni visste vad jag skrattat.

Andra arbetsdagen och kroppen och hjärnan är i chock. Vardagsrutinerna har vi redan kommit in i igen och känslan är hemtam men resten av mig har inte riktigt hunnit med. Kan i och för sig också bero på att vi sovit sisådär inatt och att vi klockan 05:00 i morse låg klarvakna med fingrarna flätade i varann och mumlade pantbrev? just det rakt ut i luften och väntade på att klockan skulle ringa. Antar att det kommer vara så ett par dagar tills vi vet åt vilket håll vågskålen tippar. Som sagt; det är så otroligt mycket som ska klaffa för att detta ens ska vara i närheten att lösa, så att om det går – ja, då är det verkligen meningen.

Annars? Annars känns det som om hösten kommit litegrann över natten, jag har kofta för första gången på evigheter och lyckades ta mig från bussen till jobbet utan att pusta som en dåligt dopad maratonlöpare. Imorgon vankas det ultraljud igen och det ska bli så spännande att få se hur han växt (ännu mer spännande är att få se om jag verkligen klarar den här kopiösa växtprocessen utan en enda bristning – jag har lovat Leo en brandbil och en bok om hajar om han låter sin mamma få vara intakt), i helgen är det bröllop och däremellan ska det försöka säljas och köpas hus.

Tja. Varför göra lite i taget när man kan göra allt på en gång? Det har jag alltid undrat.

Ja, alltså. Vad säger man? Nu har mäklaren varit här och vi ska försöka att gå vidare med detta så att vi iallafall kan försöka att gå vidare med det andra. Nej vi är inte ett dugg kloka, jag vet det. Men än så länge är ingenting bestämt och det är så mycket som ska klaffa för att det ska gå vägen så vi räknar inte med någonting och vi har inte hoppat rakt ut ännu. Men vi ska försöka. Och så får det bli som… vad är det man säger?

Om gud vill.

Ja. Så får det bli.

Hörreni nuvarande gravida eller tidigare gravida – nu måste ni hjälpa mig lite här. Hur tusan gör man med … eh… behåringen?

Jag fattar det bara inte!

Alltså, min mage är så stor nu att raka benen är typ som en utmaning ur Fear Factor där man står i duschen och försöker balansera sin tvålhala 80-kiloslekamen samtidigt som man slafsar runt lite med rakhyveln och hoppas på det bästa. Och bikinilinjen ska vi inte ens prata om! Herregud. Det kan ju sluta hursomhelst.

Ja, ja man kanske inte ska vara så självmedveten och borde bejaka sin hårighet och släppa buskaget fritt och allt det där men a) … eh nej tack och b) det är sommar och jag är inte bekväm med att gå ute och låta benhåren fladdra i vinden. Alls. Jättekul för dom som kan vara så fria men jag tillhör tyvärr inte den skaran. Och det handlar inte om att jag vill vara kal som en jäkla delfin, absolut inte, men jag vill inte heller se ut som om jag har Musse Pigg på väg ut ur trullorna. Okej? Ni är med? Jag kanske ska sätta upp lite andra ground rules här också:

1. Jag vaxar mig inte. Icke. Inte för att det gör särskilt ont utan för att mina ben tål det bara inte; jag blir blå och får blodutgjutelser och ser ut som om jag varit med i inspelningen av SOS Gute. Och så varar det inte särskilt länge heller. Dessutom har jag fortfarande lite trauma från sist jag gav mig på det där med vaxning och kom på att det var tjejen som sitter i kassan på ICA som var i färd med att vaxa mina ben och det kändes bara… inte okej. Burr.
2. Nej, min man får inte hjälpa till. Någon form av mystik vill jag ha kvar i mitt äktenskap. När vi har kommit till den punkten att jag tillåter Scout Valiant att sitta på huk bredvid badkaret, djupt koncentrerad, och raka mina ben med sin rakhyvel – då är det illa. Verkligen.

Så hur göööör man? Hit med husmorstips! Pretty please?

Okej. Så idag är det alltså måndag och första arbetsdagen efter tre veckors ljuvlig semester. Jaha. Och vad gör man nu? Jag har liksom glömt litegrann hur det var man jobbade. Jag minns inte vilken tid vi brukar gå upp när vi inte längre får lov att ligga kvar tills vi vaknar själv. Jag minns inte när bussen går. Jag kommer ha stora problem att komma ihåg mitt lösenord till datorn och jag har bara en vag aning om pinkoden till larmet på kontoret. Det enda min placentahjärna har kvar i oroväckande färskt minne är vilken tid Espresso House vid Skomakaregatan öppnar.

07:30. Jo, jo.

Men. Nu är det sex veckor (eller är det sju?) som jag ska gå till jobbet innan jag blir mammaledig och jag ska banne mig försöka göra stordåd under den tiden. Det finns saker att ta tag i, lösa ändar att knyta ihop och planer att iscensätta och lite placentahjärna ska inte vara ett hinder. Snart ska jag börja med stordåd! Snart.

Ska bara vakna lite först.