Varför ligga i soffan när man kan ligga på den, tycker Tooka. Och med ens blir hon ett två meter långt streck med uppsikt över trädgården.
Fast mest sover hon. Såklart.
Att ha ännu en passion.
Ja. Om det finns något som får mitt hjärta att slå lite extra så är det just det här. Trälådor. Gamla, skeva, väderbitna lådor – gärna med tryck – som jag kan ta hem och damma av och bara lägga ett lager bets på för att få bort det gula, och sen placera ut någonstans där jag tycker att de får all den uppmärksamhet de förtjänar.
De här två skönheterna hittade min man åt mig på loppisen i Åkarp igår och egentligen är det väl larvigt att bli så glad över nåt så skabbigt, men oj vad de föll mig i smaken. Jag skulle nog kunna ha tio till.
Att vara först igen.
Det är inte så ofta jag får se vardagsrummet såhär. Folktomt, hundtomt, utan kuddar på golvet och tassar i vädret. Det måste till tidiga mornar för det – vinthundar tycker inte om tidiga mornar och ligger demonstrativt kvar och slöar tills klockan blivit minst efter tio. Däremot fattas Sigge i bilden, han brukar tycka om att spendera natten där i en av sofforna och hälsar mig oftast med ett halvöppet öga när jag kommer ner först i familjen och börjar rota i kylskåpet. Idag hittade jag honom dock i gästsängen; utsträckt som en nedsövd älg och med munnen öppen som en gammal tant som somnat på tåget.
Så nu ska jag störa husfriden här hemma. Dra fram frukost och sätta igång ugnen. Klirra med skeden i glaset när jag rör Oboyen, sätta igång TV:n, sjunka ner bland kuddarna och kolla mail och prata med Leo och fundera på vad jag ska göra idag.
De andra? De kommer nog ner runt tio. Om det inte regnar förstås. Då får det nog skjutas fram några timmar.
Att vara färdig med Bambi-bordet.
Ni minns väl bordet? Nu är det äntligen färdigt och det blev så som jag hade hoppats – lagom slitet, charmigt och med en patinerad bordsskiva – och för en gångs skull inte bara vitt. Och tack vare att det är så nätt kan man ställa det lite varsomhelst i huset utan att det tar för mycket plats så nu ska det bara kånkas runt bland rummen tills vi hittar det där stället där det gör sig allra, allra bäst.
Men det tar vi imorgon. Nu vankas det polkachoklad och film igen.
Att gå igenom gamla bilder i kameran.
Alltså… Är det ens okej att vara såhär vacker?