Dagisförkylningen har slagit till med full kraft här hemma.

Vi sitter alla i soffan och snörvlar och nyser med röda näsor och hängande blick. Eller ja; mest jag och mannen – Buse hade sitt förra veckan och blir inte alls lika påverkad av dagisbacilluskerna som vi.

Men det är okej med förkylningsparad en lördag.

Det finns ju glögg och russin och varma filtar, och kaminen får arbeta med att sprida värme medan Tant & Tooka trycker ihop sig på fårfällen framför brasan för att suga åt sig så mycket det bara går.

 
 

 

 
 

Hur har ni det? Har ni fått frost eller snö ännu?

Här håller sig temperaturerna runt fem, sex grader och en del av mig längtar sjukligt nog litegrann efter frostgnister och det där ljudet som torr snö gör när man trampar på den under kvällspromenaden med hundarna. Och det blir ju så vackert när graderna faller, som om ljuset kommer tillbaka för en liten stund och ger energi.

Men iallafall.

Här hemma tar vi lördag bland pappersnäsdukar, ångande glögg och den mjuka doften av mint från Vickssalvan som jag marinerat mig i i ett försök att kunna andas lite lättare.

Lördag som lördag, eller hur?

 

∞

 

kappa | sheinside
jeans | please
halsduk | vintage by fé
skor | lätt fodrade ldir
(min födelsedagspresent till mig själv, man får ju inte vara dum).

 

 

 

 
 

Igår kväll fick vi ett uppskattat besök;

det var Nelly som rullade in på uppfarten och kom in som en virvelvind i hallen med kakor och Bobbo (hennes mops, han heter Anders men kallas av någon outgrundlig anledning för Bobbo) och gastade hallå ja! och tog emot kramar sittande på knä precis innanför dörren.

Busen blev överlycklig.

Inte bara över Nelly, som han förvisso älskar snudd på lika mycket som Koi-Koi, utan även över att Bobbo fick komma med och liva upp onsdagskvällen med sitt snoriga grymtande. Busen är tokig i Bobbo; skiner upp som en sol och krälar sen på golvet med huvudet i Bobbo-höjd och säger heeeeeej Bobbo! med mjuk röst. Det är fantastiskt att se.

Så där satt vi sen en liten tid på vardagsrumsgolvet bland kaksmulor och mineralvatten och Bobbo-kärlek och skrattade åt Busens förtjusning och försökte prata med varann så gott det nu gick i uppståndelsen – om kärleken och livet och allt där emellan.

Det var en fin onsdag;

en sån som lämnar kvar lite mjuka kanter, butterscotch cookies och en svag doft av mops.

 

 

 
 

Det är ju inte bara Tooka som bor med oss i det lutande huset.

Även Tant huserar här.

Och om Tooka är som en fransk, småneurotisk supermodell så är Tant familjens rosa bubbelgum; hon är en stor, bufflig, genomsnäll klump som är hund långt ut i tåspetsarna. Hon är bara på något sätt, lika glad och valpigt naiv som Tooka är svårmodig och sur.

Jag kan inte ens tänka mig hur livet skulle vara utan henne.

 
 

 

 
 

Tant köptes från två eminenta herrar ute i Nacka när Tooka var runt 16 veckor gammal och det blev tydligt att salukis bör vara två. Redan då var hon korpulent och yvig; krälade över mig med överlycklig frenesi och rultade runt på gårdsplanen utan någon som helst kontroll över sin egna kropp och utan några som helst bekymmer i världen vilande på sina axlar. Och så har det på något sätt fortsatt; hon har alltid varit aningen för fluffig och aningen för obekymrad; veterinärer som ställt henne på vågen har skrattat rakt ut och frågat

hur är det ens möjligt? hon är ju vinthund!

Och ja. Det kan man ju fråga sig. Hon är helt enkelt bara en bastant dam som understryker teorin om att hungriga människor är sura människor. Det har till och med tagits tester för att se om hon möjligtvis kan tänkas ha något problem med sköldkörteln, men nej.

Tant är bara mätt och lycklig, helt enkelt.

Och vem kan klaga på det?

 
 

 
 

Precis som sin syster är det husets mjukaste platser som gäller, men till skillnad från Tooka vill hon inte ligga under täcket och trycka sin beniga bakdel mot den som råkar ligga närmast. Det är fördelen med underhudsfett; det blir för varmt. Så hon ligger snällt i fotänden och salukisuckar av njutning, sträcker bara fram huvudet då och då för att få en hand som kliar henne mellan öronen eller stryker hennes nos. Och Busen är hennes ögonsten; han kan klättra, krama, pussa, leka bäst han vill; hon står bara orubblig och nöjd med snällt viftande svans och tar emot vad han än har att erbjuda och när det är dags för mat är hon förste spekulant på platsen bredvid barnstolen – man vet ju aldrig vad som kan dimpa ner från en tvååring.

Hon är vår stjärna; vår svanssvepande, lyckliga 24-kilos-saluki med Sveriges mjukaste sammetspäls och ortens vackraste ögon.

Utan Tant är familjen inte komplett.

Så är det bara.

 

 

 
 

Vi hade alltid duk på julbordet när jag växte upp.

Och bara då, egentligen.

Det blev så synonymt med jul på något sätt; när mamma tog fram duken och den breddes över bordet och någon form av julmusik sorlade mjukt i bakgrunden (av något dansband, alltid dessa dansband).

Och det har jag försökt hålla fast vid; att klä bordet när det är jul. Det känns som en så enkelt tradition att ta med sig; att ge den där grunden till dukningen som liksom sätter känslan för hur resten ska bli.

 
 

 
 

När lever man med duk annars? Om inte vid högtider?

Vid bröllop, jul, nyår.

Alltid när det är fest så ska duken fram; som om den är en del av ett festplagg, eller som en förberedelse. Och jag gillar att det kan få vara så; att duken kan få vara vikt åt just högtiderna. Iallafall för mig. Med två beniga vinthundar som nog gärna skulle dra i ett stycke tyg för att få tag i en frukostmacka är duken ingen varje-dag-detalj. Men när det är fest; då är den där. Och skiftande i färger efter humör och dukning. Som den där canvasen för resten av kvällen.

Dessa dukar kommer från Hemtex (finns fler här), och där hittade jag många som sätter tonen för hur en högtid kan få firas. Både högljutt och glatt, och mer mjukt och dämpat.

Och snart är det ju faktiskt jul!

Får se vad bordet får kläs i det här året.

Inlägget är i samarbete med Hemtex, ersättningen skänks till ROKS.